Andreas

”Jag undrar hur många japaner som har bilder på en svensk soldat med en halv klarinett.”

”Jag tror att även den mest hårdhudade och skadade personen kan beröras av musik.”

Att börja högstadiet var en chock. Jag kom från en skyddad värld, ett lugnt villaområde och en liten skola. Plötsligt gällde det att vara streetsmart, annars kunde man åka på en smäll. Barn som inte mår bra kränker ju gärna andra barn. Det var något där i livets skede som var tufft och jag minns att jag ibland kände mig väldigt ensam. Det där pratade jag aldrig om. Det är ju lite så när man är barn, att om man erkänner att man har problem så sjunker man som en gråsten.

"På något sätt visste jag att allt skulle bli bättre"

Men jag hade mina ankare, några fina kompisar och ett par bra lärare. Jag älskade bildlektionerna och slöjden, de estetiska ämnena. Jag hade nog också en tro på mig själv, en slags grundtrygghet. På något sätt visste jag att allt skulle bli bättre.

Sedan var det musiken. Jag spelade klarinett vid musikskolan och hade mycket roligt där med många likasinnade kompisar. Aldrig att jag tog med klarinetten till skolan, eller försökte framhålla min musikalitet bland klasskompisarna. Den passionen behöll jag för mig själv, annars hade jag varit kanonmat för de med sinne för elakheter.

”Det blev nästan ett sådant där Astrid Lindgren-moment, du vet, när två pojkar som har saknat varandra möts.”

Men hemma var det bra, tryggt och fint. Mina föräldrar har alltid gjort det bästa för oss barn. Jag har inte ett minne av att vi bråkade eller att det förekom hårda ord. Det var skratt, musik, scouter och resor. Vi var bland annat och hälsade på min bästa kompis och hans familj när de bodde i Israel. Han och jag spelade in hälsningar på kassettband och skickade till varandra, istället för att skriva brev. När han kom hem efter ett år blev det nästan ett sådant där Astrid Lindgren-moment, du vet, när två pojkar som har saknat varandra möts. Det första vi gjorde var att springa upp på rummet och bryta arm för att se vem som blivit starkast.

Hur var du som barn?
Jag var supersnäll. Det tuffaste jag gjorde var typ att kasta smågrus på fåglar i Mulleskolan. I lågstadieåldern var vi ett gäng pojkar som gjorde vad vi då tyckte var häftiga busstreck. Jag kommer ihåg när jag och min kompis Micha satt och väntade på vår blockflöjtslektion. Vi hörde att de spelade där inne och fick för oss att göra något dumt. Så vi öppnade dörren och ropade ”Vad fult du spelar”. Sedan blev vi jätterädda och sprang hem. Och jag fick mamma att skriva en lapp att jag inte ville spela blockflöjt – modigt va?

Många år senare satt blockflöjtsläraren i publiken när jag spelade klarinett i Domkyrkan. Jag spelade tillsammans med en ensemble från Norrköpings Symfoniorkester. Efteråt gick jag fram till honom för att berätta och be om ursäkt. Men han kom inte alls i håg händelsen, vilket var lite snopet. Som jag hade gått och tänkt på det där.

En annan gång hade vi klättrat upp på ett hustak och får plötsligt se Ryds tuffaste kille på väg mot oss. För oss var han fullständigt livsfarlig så min kompis sprang för att hoppa ner, men det var lite för långt till marken så han blev hängande. Vi hade total panik. Men det visade sig att den där tuffa killen var hur snäll som helst och han hjälpte oss att tryggt komma ner. Det är sådana små nedslag i livet som formar en, tror jag, som lär en att inte döma innan man vet.


Var gick du på gymnasiet?
Jag läste handelslinjen på Katedralskolan, en linje där man sista året kunde kombinera studier och praktik. Det passade mig bra som då var skoltrött. Och det var skönt att komma till en ny klass där alla respekterade varandra.

Sista året fick jag förmånen att praktisera på Fromholtz foto, det är några av mina roligaste yrkesår. Vi var som en familj och jag lärde mig massor, framför allt om hur man bemöter människor. Och jag fick känna mig betydelsefull, särskilt när det kom in bekanta som ville ha hjälp.

”Jag undrar hur många japaner som har bilder på en svensk soldat med en halv klarinett.”

 

Har du gjort lumpen?
Ja, jag sökte som musiksoldat och fick spela i arméns musikkår. Vi spelade i många högtidliga sammanhang. Sommaren 1994 gjorde vi många framträdanden vid högvaktsavlösningen vid Stockholms slott.  Stor publik, massor av japaner med kameror och släkt som kommit för att titta. Det var stekhett när vi framförde vår figurativa marsch till musik. Vad jag inte visste var att värmen fått min klarinett att börja glida isär och plötsligt, mitt framför alla turister, flög halva klarinetten iväg. Där gick jag, med en halv klarinett som inte gick att spela på. Det var bara att låtsas som det regnade och fullfölja marschen. Men jag undrar hur många japaner som har bilder på en svensk soldat med en halv klarinett.

 

Och sedan blev det studier?
Jag var 23 år, hade inget fast jobb och tyckte att jag borde bli något. Mest av en slump sökte jag och kom in på socionomprogrammet i Östersund. Jag hade inte några förväntningar och var egentligen inte så himla medveten om vad det innebar. Men när jag går in i något gör jag det med öppna armar. Och studierna har gett mig breda jobbmöjligheter. Den frihetskänslan gillar jag. Sedan var det fantastiskt roligt. Vi var ett gäng som köpte en gammal Volvo och drog till Åre varje helg.  Jag växte mycket av att flytta till en annan stad och klara mig själv.


Hur ser ditt familjeliv ut idag?
Jag och Jennie ser till att ha tid för varandra och familjen. Vi har båda valt att gå ner i arbetstid och jobba flexibelt för att hinna och orka med. Båda har samma inställning där, att inte jobba för mycket utan istället vara mer med våra barn. Men visst blir det intensivt ändå med två grabbar på fem och sju år. Vi bor i Linghem och allt är just nu helt idylliskt. Området är suveränt barnvänligt, rena Bullerbymiljön.


Hur blev det du och Jennie?
Den helgen när vi träffades var jag bjuden på bröllop, för femtielfte gången. Men jag var singel sedan länge och började bli trött på att se andras lycka, så jag tackade nej. Istället drog jag iväg på folkmusikfestival i Småland.

”Till sist var det bara vi kvar, förutom en tapper violinist som spelade så länge någon dansade.”

Jag såg henne redan på dagen, och när kvällens logdans kom bjöd jag upp. Sedan bjöd hon upp. Sedan jag igen. Till sist var det bara vi kvar, förutom en tapper violinist som spelade så länge någon dansade. Och så frågade Jennie om hon hade chans på mig. Det hade hon.

Allt var bara så rätt, så naturligt och otvunget. Men jag var 30 och hon 22. Jag hade pluggat färdigt och hade jobb här. Hon hade två år kvar på musikhögskolan i Stockholm. Vi visste ju att det var vi, och behövde ta något slags beslut, så det fick bli Stockholm. Jag fick jobb på BRIS där jag hade hand om utbildning och handledning för volontärerna.


Men ni hamnade i Linköping ändå till slut?
Det där var och är en ekvation som aldrig kommer att gå ihop för oss. Jennie ville nog egentligen flytta hem till Umeå, och jag ville hit. I slutänden var det väl jag som låg på lite mer så det fick bli Linköping. Fast jag tror att det hela tiden finns en längtan hos Jennie. Vi hanterar det så bra vi kan helt enkelt.


Vad är det bästa med Jennie?
Hon är född optimist. Ser alltid det bra i allting och kan förvandla asfalt till guld om det behövs. Hon är omtänksam, generös och en fin mamma till våra barn. Har mycket humor och glimten i ögat.


Vem friade?
Jennie vill nog påstå att det var hon som åtminstone tog initiativ till förlovningen. Men själva frieriet gjorde jag. Det var en ganska störd grej. Fem år innan jag träffade Jennie studerade jag på stipendium i Thailand. Där köpte jag en diamantring som jag tänkte skulle komma till användning i framtiden.

”Jag blev skitstressad så vid nedräkningen till tolvslaget, bland vänner och raketer, ropade jag bara ut mitt frieri.”

När Jennie och jag var på resa i Bretagne tänkte jag slå till, men det blev aldrig riktigt läge. Istället blev det på nyårsafton. Jag hade fått mandeln i gröten några veckor tidigare och lovat att fria innan årets slut. Jag blev skitstressad så vid nedräkningen till tolvslaget, bland vänner och raketer, ropade jag bara ut mitt frieri. Det blev lite som ett Pippi Långstrump-manér. Du vet när hon var på kalas och kände sig lite obekväm och därför liksom tog kommandot. Jennies reaktion blev bara ”Va?”. Så jag fick göra om och göra rätt när gästerna åkt hem. Och då åkte diamantringen från Thailand fram.


Ni gifte er i kyrkan, är du troende?
Jag tror på kärlek, hopp och medmänsklighet. Har aldrig varit särskilt kyrklig men ändå umgåtts mycket med människor som har en stark kristen tro. Det finns något där som lockar mig. Och när barnen frågar om Jesus kan jag inte avfärda det som bara en historia. Dessutom har jag upplevelser som kan liknas vid religiösa, när jag känner att nu är livet vackert.

”Jag tror att även den mest hårdhudade och skadade personen kan beröras av musik.”

Jag tror också på musikens kraft. Musik betyder så oerhört mycket för mig. Den ger kärlek och värme, glädje och tröst. Jag tror att även den mest hårdhudade och skadade personen kan beröras av musik.

 

Minns du din första kärlek?
Det var min granne. Vi satt på taket till lekstugan och bestämde att vi skulle gifta oss.

Jag har nog haft ganska lätt att bli förälskad genom åren. Det kan ha varit någon förskollärare, en dotter till min frisör, min syrras kompis. Ganska mycket fantasiförälskelser. Men sedan har jag upplevt kärleken som krånglig. Visst har det pirrat i magen men resultatet har blivit dåligt. Jag tror att jag har fastnat mycket i själva tanken på kärleken.

Den stora kärleken har vuxit fram nu, med Jennie. Vi har haft våra tuffa småbarnsår, det kan jag inte sticka under stol med. Kärleken har toppar och dalar, och i perioder med stress och sömnbrist kan små problem förvandlas till stora bekymmer. Men det går snabbt över. Stormen är där och då. Och vi har en stark grundplåt. Jag hoppas och tror att vi alltid kan behålla den känslan vi har i varandra. Annars är ju den största förälskelsen mina barn. Det är helt magiskt. Den kärleken kan få en att smälta i alla sammanhang. Man äter den liksom, det är en livskraft.

 

Vad är det svåraste med att vara förälder?
Det är nog ledarskapet, det är en sådan himla tråkig bit, men samtidigt så viktig. Jag hoppas att jag kan förmedla de värderingar jag tycker är viktiga till dem – värme, kärlek och medmänsklighet. Jag vill att de ska värna om sitt språk, hur man talar till och uppför sig mot människor. Inte vara vårdslösa mot andra, fast man i vissa perioder i livet kan tro att det är coolt. Och jag vill att de ska våga prata även om svåra saker.

”Om det öppnar sig en dörr som verkar intressant går jag gärna in genom den.”


Vad har du för framtidsplaner?
Jag har aldrig haft någon tydlig bild av vad jag velat bli. Det har jag nog fortfarande inte. Jag tror inte på karriärgrejen. Jag prövar mig hellre fram så får vi se vart det slutar. Om det öppnar sig en dörr som verkar intressant går jag gärna in genom den. Jag trivs med mitt arbete på Frivilligcentrum och skulle gärna fortsätta att utveckla det vidare. Jag och en kollega har lite idéer som det vore spännande att se om vi kunde få bärkraft i.

Kanske blir det fler barn, kanske inte. Men vi har inte sagt stopp. Annars känner jag mig ganska anspråkslös. Har ingen längtan efter något annat. En kollega frågade mig om jag hade någon bucket list, men hur tråkigt det än låter kan jag inte säga att jag har det.

 

Men ditt estetiska intresse då? Och musiken?
Jo, det vill jag ägna mig mer åt. De senaste åren har det ju varit annat fokus. Klarinetten har legat på hyllan ett tag, men jag vet att jag har det i fingrarna. Och musiken öppnar upp för så många olika sammanhang. Kanske kan jag gå med i någon liten rolig ensemble.

Men det jag först och främst vill är att ha mycket tid för familjen och inte luras in i något som man tror är en slags karriär. Jag vill se till att hålla familjekompassen rätt!

Senast uppdaterad den 8 december 2017