Britt-Louise

Jag föddes som tvilling. Min syster Rose-Marie kom på morgonen, mig fick de vänta på till kvällen. Två bröder fanns hemma. När pappa fick höra att han fått en flicka till blev han så glad att han hoppade högt och slog huvudet i en spik. Det där tänkte jag mycket på som barn, att det var synd om pappa som slog sig på grund av mig.

Mamma var väldigt noga med hemmet och med oss, att det skulle vara fint och att vi alltid skulle vara välklädda och rena, ha fina kalas och tacka och buga. Det där lider jag lite av fortfarande, att allt ska vara så fint. Jag minns att en faster sa lite hånfullt om mamma att ”Ho är så styver ho”. Som om det var något dåligt.

Pappa var en entreprenör, duktig och hade jobbat upp sig från sitt skräddarskrå. Han var snäll men också ganska sträng. Att vi skulle sköta oss och bli något var viktigt. På kvällarna kom han in till oss för att läsa aftonbön. Vi välsignade vår släkt, alla vi kände och vår familj. Och så höll han våra händer hårt tills vi somnade. Vår mamma älskade han över allt annat och nåde den som sade något dumt till henne.

En gång knyckte jag och min syster karameller i en godisaffär och så skrek vi tjockis till en tant. Innan vi hunnit hem hade någon skvallrat för pappa. Så fungerade den sociala kontrollen i Mjölby. Pappa tog oss med sina hårda nypor och släpade med oss till affären där vi fick be tusen gånger om ursäkt. Aldrig gjorde vi om det.

”Något jag har brottats med hela livet är att det räknades som en framgångsfaktor för en flicka att vara söt och snyggt klädd.”

Hur var det i skolan och på fritiden?
Något jag har brottats med hela livet är att det räknades som en framgångsfaktor för en flicka att vara söt och snyggt klädd. Idag tycker jag att det är förskräckligt för det stoppade mig i min utveckling. Jag deltog både i Miss Jordgubbe och i Lucia. Jag månade om mitt yttre och trodde inte att jag kunde så bra i skolan men kompenserade med att vara ambitiös. Som hobby hade jag scouterna i Missionskyrkan och att spela fiol i musikstaden Mjölby.

Efter nioårig grundskola kom jag i alla fall in på Handelsgymnasiet i Motala. Jobb fanns direkt efter examen men jag ville ut i världen. En klasskamrat och jag åkte till England och fick jobb på ett värdshus i Swansea. Jag minns att jag stod på kajen i Göteborg, i min turkosa crimplene-dräkt som pappa sytt och åt en stor chokladkaka i stället för lunch. Mådde fruktansvärt illa sedan under den gungiga båtresan. Det blev långa jobbdagar på värdshuset. Efter en tid fick vi nog och liftade sedan hela sommaren runt i Europa. På den tiden kunde man göra det utan att det hände så mycket farligt. Mitt första jobb, när jag sedan kom hem, var ett vikariat på polisen som receptionist.


Kommer du ihåg vad du tänkte om framtiden, om att bilda familj?

Det var en självklarhet för mig att jag skulle ha barn och familj, jag var en sådan flicka som ofta såg efter andras barn, 50 öre för några timmar. Det bästa var att få pussa och krama de små. Trots att jag älskade små barn hade jag inte tänkt att bli mamma så tidigt som jag blev.

Jag blev gravid när jag var 20 år. När jag var hos doktorn sade han att testet var positivt. Vad bra, tänkte jag, då är jag inte med barn. Men det var ju tvärtom. Jag minns att jag gick över torget efteråt och att rådhusklockan slog. Jag var inte ledsen, men jag förstod där och då att från och med nu skulle livet bli annorlunda.

Hemma vågade jag inte berätta något förrän jag var i sjätte månaden. Men de tog det bra. Efteråt har mamma och pappa berättat att det var det bästa som kunde hända att bli mormor och morfar till just Niklas, som han kom att heta. Det enda pappa sa var att nu måste du gifta dig. Så det gjorde vi, Anders och jag, borgerligt i Köpenhamn. Visst fanns det kärlek men vad visste man om det då. Jag hade nog mer fokus på att få än att ge.

Vid påsken 1968 flyttade vi in i en charmig vindslägenhet i Motala. Hyran var hela 239 kronor i månaden. Vi hade ingen egen toalett, den delade vi med grannen, ingen frys eller tvättmaskin. Badkar kom så småningom. Men vi hade utsikt över kanalen och Motala Ström. Många gånger längtade jag att få åka med någon av båtarna som passerade.

Anders jobbade på bank och när han fick sin första lön kommer jag ihåg att han i glädje tog ut den i hundralappar som han kastade omkring sig i vardagsrummet. Jag fick sex kronor om dagen plus barnbidraget, men med små medel lyckades jag få både Niklas och mig att se fina ut genom mitt intresse för att sy och sticka. Jag tvättade för hand och bakade nog varje dag. Det året fick jag 19 hål i tänderna.

”Jag ville absolut inte förbli en hemmafru, möjligen ha det som en hobby.”

När jag tänker tillbaka tycker jag själv att jag gjorde så gott jag kunde som ung mamma. Jag tror inte att jag någonsin var ledsen över att jag inte kunde leva som mina kamrater. Min son var så söt och fin och mina föräldrar hade honom gärna. När Niklas var året fick jag jobb på Motala verkstad som utlandssekreterare och vi skaffade en barnflicka. Sedan blev det dagmamma och till slut daghem. Jag ville absolut inte förbli en hemmafru, möjligen ha det som en hobby.

Anders fick ett jobberbjudande på bank i Hamburg när vi besökte min syster som jobbade i familj där. Tanken var att jag och Niklas skulle flytta efter men jag insåg att det istället var dags att bryta relationen.


Hur var det att bli ensamstående mamma?

För mig var det nog mest en lättnad, men för Niklas blev det tyvärr inte mycket kontakt med pappan. Min tvillingsyster flyttade turligt nog in hos oss. Jag träffade en ny man och min syster träffade sin blivande man. Vi hade det jättetrevligt och kul tillsammans, vi fyra och Niklas.

Jag hade dock en dröm om att flytta till storstaden Linköping och den besannades när sonen skulle fylla fyra. Dagisplats och en lånad lägenhet ordnades och jag fick jobb som sekreterare på flygkoncernen Saab-Scania. Det var en rolig tid som följde. Nu vågade jag ta steget att läsa vidare, ville bevisa för mig själv och omvärlden att jag kunde. Så jag jobbade på dagarna och pluggade till en examen på kvällar och nätter. Jag blev utbildningsledare, köpte min första lägenhet och därefter ett nybyggt radhus. 

Jag är ganska målinriktad och vid 30 år fyllda tänkte jag att nu är det dags att satsa på en man och bilda familj igen. Att det skulle gå i uppfyllelse två veckor efter min 30-årsdag hade jag bara kunnat hoppats på.

Jag träffade Arne, mannen i mitt liv, våren 1977 på Baldakinen, Stora Hotellet. Jag hade varit ute på en jobbmiddag och när vi bröt upp bestämde jag mig för att gå på lokal. Det hade jag inte gjort förut själv. Men pappa var barnvakt och kvällen ung. När jag stod där, på Baldakinen, var det någon som knackade mig på axeln. Jag kände lite igen honom från Saab-Scania men inte mer än så. Han bjöd upp, vi dansade och pratade och sedan skjutsade han mig hem och vi drack en kopp te, det var allt. Arne var ju gift.

Till hösten separerade Arne från sin fru. På min dörr hängde plötsligt en bukett rosor med skriften ”Ljuva stunder föder varma känslor. Får jag bjuda skönheten på en matbit på fredag?”  Lappen har jag bevarat. Och trots att maten brändes vid och att Arnes bror dök upp och ville spela schack, kändes det så rätt från början. Ett halvår senare flyttade sonen och jag in i Arnes KB-villa i Ekholmen.

Arne var olik de män jag träffat tidigare. Inte alls den häftiga, supersnygga typen, utan en lugn, trygg, kärleksfull och välutbildad bondson. Han behandlade Niklas som sin egen och hade länge längtat efter egna barn. Redan sommaren 1979 föddes vår dotter Johanna. En glädjens dag.


Hur var det att bli mamma igen?

Det var stor skillnad. Nu hade jag en man som var lycklig över att bli far och som helhjärtat engagerade sig. Jag var också mer mogen. Han var mycket för jämställdhet och vi delade på föräldraledigheten från det att Johanna var två månader.

När sonen Petrus föddes tre år senare var Arne lika engagerad men hans nya jobb tillät inte föräldraledighet och han reste mycket. Hemma hade jag nu en bebis, en treåring, en fjortonåring som kände sig vilsen och en mormor som blivit sjuk. Det var tuffa år för oss alla.

Men ”som din dag är så skall din kraft vara” är ett av mina ordspråk. Allt blev till det bättre. Den kommande tioårsperioden var min lyckligaste tid. Jag trivdes med jobb och familjeliv. Vi seglade, åkte skidor och gjorde det mesta tillsammans utan några sura miner. En dag när jag var hemma med barnen och Arne kom hem till lunch, ursäktade jag mig för att jag inte hunnit laga maten. Då sade han: ”Det här är väl inget hotell. Varför skulle du ha maten klar till mig?” Precis sådan var han.

Arne och jag fick femton år. På våren 1990 började hans mage krångla och man konstaterade gallsten. Han opererades och vi trodde att allt var bra. Men han var fortsatt trött och svag. En dag när jag kom från jobbet låg han fortfarande i sängen, ej kontaktbar. Det blev ambulansfärd och en akut operation. Läkaren nämnde något om en cysta. ”Bara det inte är en tumör” vet jag att jag svarade. Men det var precis vad det var.

Det tog två år och fyra månader, sedan var Arne borta. Han blev bara 47 år. Jag var änka med tre barn. Inte långt efter fick min syster cancer och gick bort två månader senare och efterlämnade man och fyra barn. Det var så chockartat, allt gick så snabbt. Även min bror drabbades sex år senare.

”Jag sörjer enormt att mina barn inte har en far.”

Så här efteråt förstår jag inte hur jag klarade det. Men det fanns lyckligtvis ljuspunkter. Veckan innan Arne dog fick Niklas sitt första barn, det gladde jag mig mycket åt. Och när min tvillingsyster gick bort fick jag mitt andra barnbarn. ”Det blir en flicka” vet jag att jag sade. Och det blev det. Jag hade förlorat en man och en syster men fått två barnbarn.

Jobbmässigt utbildade jag mig till studie- och yrkesvägledare och jobbade med det till min pension och på deltid med samordning för arbetslivfrågor.

Nu när jag nått den aktningsvärda åldern av 70 år saknar jag Arne kanske ännu mer. Det hade varit fantastiskt att få dela det som hänt under de år han varit borta. Han skulle ha varit en lekfull morfar och farfar och vi skulle ha gjort alla de resor vi planerade. Och jag sörjer enormt att mina barn inte har en far.

”Jag skulle ha stressat mindre, haft ett lite mer ostädat hem och skrattat ännu mer.”

När du ser i backspegeln, vad är du mest stolt över?
Förutom mina barn och barnbarn är jag mest stolt och tacksam över att jag har lyckats behålla min livsglädje. Det är också något jag verkligen önskar för mina nära och kära, att de ska ha förmågan att känna lycka och glädje i stort som i smått trots de motgångar som vi som människor möter. Att se glaset som halvfullt och inte halvtomt. 


Finns det något du ångrar eller hade velat göra annorlunda?

Om jag fick leva om mitt liv så skulle jag ha valt samma man, samma familj men bott i lite större hus, haft sommarstuga vid vattnet och kunnat samla familj och vänner. Jag skulle ha stressat mindre, haft ett lite mer ostädat hem och skrattat ännu mer. Jag har inte lyckats ersätta Arne men jag har haft förmånen att lära känna nya fina människor.


Hur ser du på framtiden?

Jag oroar mig inte så mycket. Är mån om att röra på mig, umgås och göra mig behövd. Sedan snart åtta år lever jag som särbo och vi roar oss och gör en hel del reser. Jag har också skaffat en liten sommarstuga vid vattnet med cykelavstånd till stan. Känner att jag nu tar igen den ungdomstid som inte blev så lång, och njuter nog mer nu när jag vet att tiden inte är oändlig.

Visst kommer oroande tankar när man ser jämnåriga som blir sjuka och går ur tiden. Hur länge ska jag få vara med? Hur länge ska jag orka finnas till för nära och kära? Det får inte hända mina tre fina barn med respektive eller mina underbara sju barnbarn något! Det är den mest oroande tanken. Och när egna krämpor tar överhanden och man bara är till besvär då tror jag slutet kommer som en befriare. Men det hoppas jag dröjer länge än. 

Senast uppdaterad den 17 maj 2017