Eva

Jag hade nog inte tänkt att jag skulle arbeta i kyrkan men jag halkade liksom in där, och trivs nu verkligen med mitt jobb. Vi försöker skapa mötesplatser där små barn och vuxna kan träffas, leka och sjunga. Jag får många vänner, små och stora, och njuter av samspelet mellan barn och föräldrar och att få se barnen utvecklas. Att sjunga tillsammans är det bästa jag vet!

”Jag hade nog inte tänkt att jag skulle arbeta i kyrkan men jag halkade liksom in där.”

Min pappa var präst. Jag är uppvuxen i ett kristet hem och har haft en grundtro hela livet, även om den kanske var svagare under tonårstiden. Då ville jag kanske inte alltid berätta att jag var prästdotter, tänkte väl att folk hade förutfattade meningar.

Jag upplever att många har en bild av den gamla tiden, när det var en massa saker man inte fick göra som kristen. Det är fortfarande en del som tror att de flesta inom kyrkan säger nej till samkönade äktenskap och kvinnopräster, men det är en så liten del som är så, bara enstaka personer. I den här församlingen finns det ingenting åt det hållet. Tvärtom är det väldigt tillåtande, man vill välkomna alla.


Hur är ditt liv idag?

Jag är glad och tacksam över mitt liv. Jag känner mig ofta tillfreds. Jag kan känna lycka när jag sjunger, och när mina barn kommer hem på söndagarna och vi är samlade.

På fritiden sjunger jag i kör, i Vokalensemblen i Vårdnäs, jag rider och spelar golf. Jag är också väldigt fotbollsintresserad, spelade själv som ung och har sedan engagerat mig i barnens fotboll. Numera tittar jag mest på. Lika mycket som jag gillar att hålla igång, lika mycket trivs jag med att bara vara hemma och koppla av. 

Jag har många vänner och flera olika tjejgäng som jag umgås med och träffar. Mina arbetskamrater är också nära vänner till mig. Och så har förstås Jonny och jag gemensamma vänner som vi umgås med, spelar golf och så. Men jag är också sådan att jag kan göra saker på egen hand, om det är något särskilt jag vill göra, gå på konsert eller en fotbollsmatch exempelvis. Jag behöver inte alltid ha med mig någon.


Vem skulle du säga är din allra bästa vän?

Det är nog min man Jonny. Det är honom jag pratar med om det mesta.

Vi bråkar väldigt lite, det är nog mer lite småtjurigt ibland. Och då handlar det nästan alltid bara om små, praktiska saker. Sådant som man tycker att den andra borde veta om eller göra.

”Han friade till mig i Nepal. Vi hade varit ute och vandrat i flera veckor, och det var när vi kom till vårt lilla värdshus en dag som han frågade, bredvid ett apelsinträd.”

Vad är kärlek för dig?
Att man hör ihop. I allt. Jag tror på livslång kärlek, men så blir det ju inte för alla.


Minns du din första kärlek?

Ja, det var i lågstadiet. Han var så gullig och han var en sådan som hjälpte tjejerna om någon annan kille var dum. Och så var han duktig på fotboll.


Har du känt hjärtesorg någon gång?

Ja, det har jag. Mest de gånger som det inte blev något. När man inte hittade varandra.

Jag träffade Johnny på ett läger genom kyrkan. Jag var lägerledare för juniorerna, han för konfirmander. Vi var där i tre veckor. Det kändes ganska direkt att det här var något. Så vi fortsatte att träffas efter det. Sedan reste vi ut tillsammans i ett år, i Asien. Då sa vi ”klarar vi det här tillsammans så vet vi”. Han friade till mig i Nepal. Vi hade varit ute och vandrat i flera veckor, och det var när vi kom till vårt lilla värdshus en dag som han frågade, bredvid ett apelsinträd.

Jag kan inte säga att jag var en sådan som längtade efter barn, var liksom inte den barnkära typen. Men när jag träffade mannen i mitt liv så kändes det självklart. Vi var tillsammans i sex år och gifta i fyra innan vi fick barn. Då kände vi att nu är det dags.

Idag är våra tre barn vuxna och utflugna. Men alla bor här i Linköping så vi kan träffas ofta.

”Man måste inte prestera för att duga eller följa det senaste modet, sådant har ingenting med ens värde att göra.”

Vad har varit det viktigaste för dig, att ge till dina barn?
Att de ska veta att gud älskar alla, att alla är värdefulla precis som dom är. Man måste inte prestera för att duga eller följa det senaste modet, sådant har ingenting med ens värde att göra. Man ska ha respekt för andra människor men också våga stå upp för sig själv och säga ifrån när man inte håller med om något.


Vad har du inte velat föra vidare?

Att vara en pinsam förälder, men det har jag nog inte lyckats undvika.


Vilken är den största sorg du upplevt?

Min första stora sorg var nog när min moster gick bort i cancer. Hon hade själv inga barn så hon var mycket med oss. Det var väldigt jobbigt minns jag. Sedan dog min pappa, också av sjukdom, och en kär kollega.

Min tro hjälper mig i min sorg. Jag tror och hoppas på att det finns ett himmelrike där vi kan träffas igen.

Jag har ganska långt till tårarna men sorgen känns på annat sätt. Man ska tillåta sig själv att sörja men samtidigt ändå leva sitt liv. Och sorgen finns kvar länge, men tar sig uttryck på andra sätt efter tid. Man bär den nog alltid med sig.


Om du fick veta att du skulle dö i morgon, vad skulle du göra i idag?

Samla ihop min familj och mina vänner så många som möjligt, och äta tillsammans. Och jag skulle säga till mina barn att jag är så oerhört tacksam, stolt och glad över att jag har fått ha dem, fått vara med dem.


Vad tänker du om framtiden?

Det känns oroande – miljön, det politiska läget och många människor på flykt. Risken är att man inte kan ta till sig allt utan bara slår ifrån sig. Men jag tänker ändå att det alltid finns hopp, att vi alla kan försöka göra litegrann för att hjälpa.

Vi måste minska klyftorna mellan människor på alla sätt, inte öka dom som vi gör nu. Alla ska känna att de hör till. På sätt och vis bidrar jag en del i mitt arbete i kyrkan, men jag känner alltid att jag borde göra mer.


Vad är du mest stolt över?

Mina barn, verkligen! Och jag är stolt över det jobb jag har gjort och gör här i kyrkan i alla år. Jag har fått mycket uppskattning, det är ett tacksamt jobb på det viset.

”Jag drömmer om att någon gång bli bättre i golf. Jag tränar och tränar men blir inte ett dugg bättre. Fast jag tycker att det är roligt ändå.”

Vilka drömmar har du kvar att förverkliga?
Jag har en passion som jag inte har hunnit utveckla så mycket ännu. Jag har spelat lite elgitarr och elbas i ett band, ett litet projekt vi hade en gång. Det skulle jag gärna göra mer. Och sen drömmer jag om att någon gång bli bättre i golf. Jag tränar och tränar men blir inte ett dugg bättre. Fast jag tycker att det är roligt ändå.

Senast uppdaterad den 19 juni 2017