Hanna

När jag var yngre och gick i skolan skulle vi presentera vår livsplan. Min var att skaffa ett stort hus och en stor familj. Jag minns att mina kompisar sa ”Hanna, det där låter inte särskilt coolt”, men det var och är fortfarande min dröm.

Jag är så tacksam över min uppväxt och vill gärna ge tillbaka det jag fått till mina egna barn. Mamma och pappa är genomsnälla. De är kanske Sveriges största hönsföräldrar och otroligt omtänksamma. Jag pratar med dem varje dag, ibland flera gånger. Vill berätta allt jag gör.

Jag har en bror som är ett par år äldre än mig. När han var i tonåren var det lite stökigt kring honom och jag som lillasyster skulle förstås kompensera för det där. Tyckte synd om mina föräldrar som hade det så oroligt. Så jag blev drömbarnet. Om brorsan inte hjälpte till hemma med städning eller annat så gjorde jag det istället, dubbelt så mycket. Och jag skötte alltid skolan perfekt.

 

Hur är relationen med din bror idag?
Vi är ju båda vuxna nu, har jobb och lägenheter, så vi sköter vårt på olika håll och ses egentligen bara hemma hos mamma och pappa. Vi är inte så jättenära, eftersom vi är väldigt olika, men vi vet vart vi har varandra.

"Mamma och pappa brukar ibland undra om jag är deras barn.”

Han är nog mer lik våra föräldrar än vad jag är. Mamma och pappa brukar ibland undra om jag är deras barn. Jag är lång, medan de är ganska korta. Och de har inte det där snabba drivet och strävan efter att bli bäst. Mamma har jobbat inom barnomsorgen i hela sitt liv och pappa är trädgårdsmästare i grunden. Men jag har andra släktingar som har satsat på karriären. Dem har jag sett upp till.

Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv, lagt mycket tid på skolan och varit otroligt ambitiös. Om jag inte hade alla rätt på proven var det nästan katastrof. Likadant i fotbollen som jag höll på med i många år. Jag är en inbiten tävlingsmänniska. Men det är absolut ingenting jag har fått hemifrån. Tvärtom har de försökt att få mig att släppa på kraven.

Pappa har varit sjuk i många år, inte livshotande, men ändå så att han har det jobbigt. Det där tänker jag ofta på, att vi måste ta tillvara på varandra och på det liv vi har, medan vi kan och orkar. Man vet aldrig vad som händer sen. Det är nog mycket därför jag går in med 110 procent i precis allt jag gör.

 

Är det inte jobbigt att hela tiden ge allt?
Nej, det har jag hittills aldrig upplevt. Jag är nog helt enkelt född med höga ambitioner. Det ska bara vara så, för mig finns ingen annan väg. När jag var yngre ville jag bli läkare. Jag plöjde alla de där programmen på tv, som Sjukhuset, SOS Alarm och andra. Läste hellre Bonniers läkarbok än barnböcker.

”Tänk att jag, som var så strukturerad och fokuserad, plötsligt tog klivet bort från de stigar alla trodde var så utstakade.”

Planen för mig var hela tiden att plugga vidare efter gymnasiet, men så dök det upp ett jobberbjudande i samband med att jag tog studenten. Tänk att jag, som var så strukturerad och fokuserad, plötsligt tog klivet bort från de stigar alla trodde var så utstakade. Det var faktiskt ganska modigt av mig. Så nu jobbar jag med försäljning av studentmössor, och är ansvarig för vårt distrikt. Det är fullt upp nästan hela året.

Har du släppt läkardrömmen?
Jag kan nog fortfarande tänka mig det, om jag var tvungen att välja ett yrke. Men just nu lockar det mig inte att studera. Jag vill jobba, tjäna pengar, leva bra och bo bra.

”Vår dörr står alltid öppen för alla andra kompisar.”

Jag flyttade hemifrån i april. Det var en som ville bli av med sin fyra mitt i stan och frågade mig. Men där kunde jag väl inte bo ensam? På en fest började jag skoja med min kompis Agnes, om att vi kunde bo ihop. Då hakade en tjej till på och ville vara med. Vi tänkte nog alla först att det bara var snack, men dagen efter pratade vi igen och bestämde oss för att testa. Nu bor vi tre ihop och det funkar hur bra som helst. De är som min nya familj. Och vår dörr står alltid öppen för alla andra kompisar. Det är kul!

Agnes är min bästa vän. Vi lärde känna varandra på gymnasiet och umgicks konstant redan då. Hon är en av mest omtänksamma personerna i världen. Och hon är fantastiskt rolig, har klockren humor. Egentligen är vi väldigt olika, hon trivs bra med sitt åtta till sexton-jobb och sjunker gärna ner i soffan på kvällarna, medan jag jobbar jämt, gymmar och far omkring. Men jag tror faktiskt att hon känner mig bättre än vad jag själv gör.

 

Och kärleken, hur är det med den?
Jag har ingen relation nu. Jag var tillsammans med en kille i ettan på gymnasiet, nästan ett år. Det var jättejobbigt när vi gjorde slut, jag trodde aldrig att jag skulle bli glad igen. Men nu vet jag att det går över.

Hur ska din framtida man vara?
Omtänksam och stöttande, allt det jag gillar hos mina vänner. Jag vill att han ska vara mitt största fan liksom. För mig är det viktigt att man aldrig begränsar eller trycker ner varandra, utan istället höjer den man lever med. Sedan vill jag förstås att han ska vara attraktiv, måste nog säga att det är det jag faller för först. Förhoppningsvis finns det en god insida där också.

”Jag vill att han ska vara mitt största fan liksom.”

Visst längtar jag efter någon ibland, och jag har såklart en målbild om att bli tillsammans med någon och bilda familj. Men det är inget som stressar mig. Och just nu har jag så fullt upp med annat.

Jag jobbar periodvis väldigt mycket. Det blir långa dagar, och det där klassiska, att jag aldrig stänger av telefonen eller mejlen. Min hjärna går ofta på högvarv. Då brukar jag träna, så att hjärnan får vila. Det och att umgås med vänner ger mig ny energi om jag är trött. Jag får nästan panik när någon säger åt mig att ta det lugnt och bara vara.

 

Om du någon gång sitter ner, vad gör du då?
Ibland kollar jag lite bloggar eller lyssnar på någon podcast. Då handlar det oftast om personer som har gjort en resa i livet, eller om något som peppar mig. Ibland läser jag retorikböcker och böcker om självhjälp. På somrarna kan jag plöja deckare också, det är lite min grej.

Sedan är jag en del på sociala medier. Jag har Instagram, det är min privata, och Facebook, men där har det blivit mer jobbfokus. Annars är det mest Snapchat. Vi sms:ar knappt varandra längre.

Det är väldigt skönt att komma ut till sommarstugan, då går hela jag ner i varv. Och att hälsa på farmor, där går allt i slow motion. Älskar att sitta och prata med henne. Hon är närmare nittio, men väldigt cool. Jag har precis hjälpt henne att skaffa en dator så nu ska hon börja surfa.

”Jag har aldrig känt att jag inte duger som jag är.”

När är du som gladast och lyckligast?
När jag har bra balans mellan jobb, familj, vänner och träning, då mår jag allra bäst. Lyckorus kan jag få om jag har fått det resultat jag velat, nått ett mål jag satt upp. Det kan vara att springa milen under fyrtio minuter, men först och främst är det nog jobbrelaterat. Jag är en sucker för de kickarna!

 

Är det bekräftelse du är ute efter då?
Inte från andra, det tycker jag inte. Men jag vill hela tiden bevisa saker för mig själv. Ändå tycker jag att jag har en bra självkänsla. Jag har aldrig känt att jag inte duger som jag är.

Överlag har jag en positiv inställning till livet. Så här ser mitt liv ut och så här ska jag göra det allra bästa av det. Ibland säger folk åt mig att inte vara så överpositiv, men för mig ger det absolut ingenting att vara negativ.

”Jag gråter väldigt sällan. Det kan nog bero på att jag inte vill vara till besvär.”

Jag gråter väldigt sällan. Kan inte ens minnas när jag gjorde det senast. Det kan nog bero på att jag inte vill vara till besvär. Om någon frågar hur jag mår svarar jag alltid att jag mår bra. Vilket jag i och för sig också gör 99 gånger av 100. Fast mina föräldrar kan alltid se om jag inte är helt okej och de finns alltid där för mig. Pappa är inte så mycket för att prata, men det räcker att han håller om mig.

 

Oroar du dig någonsin för något?
Det skulle vara att förlora någon närstående, det har jag aldrig gjort. Det blir som en våg i hjärnan om jag börjar tänka på det. En del tänker att det skulle vara det hemskaste som kunde hända, men den andra delen säger att vi tar det då. Nej, jag kan inte gå omkring och tänka på det.

Jag går heller inte och oroar mig för vad som händer i världen, kanske för att jag inte har så jättebra koll. Visst tittar jag på 22-nyheterna på kvällarna, men inte mer. Jag skulle vilja vara mer insatt, men just nu prioriterar jag inte det.

 

Vad skulle du göra om du var ekonomiskt oberoende?
Jag skulle i alla fall arbeta med något, och då måste det vara med människor. Det är min största drivkraft. Gärna i form av någon hjälpverksamhet eller inom sjukvården.

Att resa iväg utomlands är inget som jag direkt längtar efter nu i alla fall. Det stabila livet här hemma har lockat mer. När jag känner att jag har kontroll över min situation och mitt liv, och har mina vänner och min familj nära, då är jag som tryggast.

”Ibland kan jag känna mig äldre än jag är.”

Jag vill gärna checka av att alla runt omkring mig mår bra. Ibland kan jag känna mig äldre än jag är. Det kan bero på att jag lyssnar mycket på andra, pratar och stöttar. Många vänder sig till mig när de har det jobbigt. Kanske för att jag är lösningsorienterad. Jag kan ofta hitta en väg ut.

 

Vad får dig att skratta?
Alltså, jag bara älskar ju kommunikationen med människor. Du vet när folk är roliga och kvicktänkta, eller när samtal spårar ur på de mest knasiga sätt. Då skrattar jag. Tycker inte alls att det är kul att kolla på humorklipp eller sådant. Det ska vara live!

Vilka förebilder har du?
Dels pappa, för att han genom alla år han varit sjuk aldrig beklagat sig. Han säger alltid att det finns de som har det värre. Dels min nuvarande chef. Han är både extrapappa, vän och mentor, peppar och pushar och vill att jag ska utvecklas, samtidigt som han alltid har min rygg. Han roddar hela företaget – och har familj med småbarn. Det är min målbild, att vara framgångsrik i arbetet men ändå ha familj.

 

Vad gör du om fem år?
Har jag hittat drömprinsen då kanske? Först och främst vill jag äga min egen bostad, det är jätteviktigt. Sedan vill jag gärna få ännu mer ansvar inom mitt yrke, oavsett var jag är. Jag skulle gilla att ha ett team under mig som jag får leda och coacha. Att lyckas som team är mycket roligare än att lyckas själv. Det hoppas jag att jag får chansen till.

 

Senast uppdaterad den 7 december 2017