Lars

Jag är född i Lekåsa, en liten socken på landet i Västergötland. Sedan flyttade hela familjen till Borås för att jag och min syster skulle kunna studera. Jag hade en trygg och kärleksfull barndom. Min far var kantor och folkskollärare, min mor var småskollärare. De var båda kristna och nykterister, och oerhört vänliga.

Min syster Inga-Maja var fyra år äldre och en utmärkt storasyster på alla sätt. Vi hade en nära och fin relation, även som vuxna. Tyvärr förlorade jag henne alltför tidigt. En morgon i september 1994 ringde min svåger. Han berättade att Inga-Maja var på väg till Tallinn och att skeppet nu var i sjönöd. Vi följde båda spänt den vidare rapporteringen. Jag minns att jag hade två operationer att utföra den dagen. När jag var färdig med dem stod det klart att Inga-Maja hade följt med Estonia ner i djupet.

 

 

Hur kom det sig att du blev läkare?
När jag mönstrade för värnplikt fick man göra tester och ha ett samtal med en psykolog. I slutet frågade han ”Och vad ska du bli sedan?” Jag svarade det jag alltid tänkt, nämligen lärare i svenska och historia. ”Nej” sa psykologen, ”det ska du inte bli, du ska bli läkare”. Och så fick det bli. Jag har tänkt mycket på den mannen under mitt yrkesliv och hade gärna velat tacka honom för att han fick in mig på den banan. Det har jag aldrig ångrat.

Läkarutbildningen i Lund var en rolig tid. Jag var starkt engagerad i studentsångföreningen och spexen och var nog med på en 17-18 stycken. Senare blev jag invald i Uardaakademin. Fortfarande är en av de 77 stolarna min.

Jag kom till Linköping 1964. Det var en kompis som ringde och sa att det fanns ett bra vikariat på öronkliniken här. Från början tänkte jag mig fyra månader men jag är ju fortfarande kvar här, efter mer än femtio år. Jag tycker enormt bra om den här staden. Framför allt människorna. Linköpingsbor har en mild inställning till livet. Har man en levt här en tid vill man gärna återvända, och om man väl har bosatt sig vill man inte flytta härifrån.

Min fru Ninni och jag träffades när vi båda studerade i Lund. Det var på ett större kalas som en vän hade anordnat på en krog. Efter mat och dryck tog underhållningen vid. Och plötsligt stod jag själv där på en stol och sjöng en sång från ett av de spex jag deltagit i. Sången riktade sig till en kvinna och när min blick svepte över gästerna fastnade den på Ninni. Så jag sjöng direkt till henne. Efteråt klev jag ner från stolen, tog mod till mig och gick fram henne. Vi pratade en stund och jag fick hennes telefonnummer. Dagen efter ringde jag och bjöd ut henne.

En dag sa jag till min hustru att jag tyckte att vi skulle skaffa en sportbil, en liten tvåsitsig. ”Ja, sa Ninni, det hade ju varit väldigt trevligt, men det kan vi nog inte göra nu för jag är gravid.”

På den tiden var pappan inte med på förlossningen. Jag minns att jag jobbade när det var dags. Förlossningsarbetet började en lördag och det blev en lång process som pågick ända till måndagen. Då klev gynekologöverläkaren in i rummet och utropade ”Vad fan, ligger du här än? Ge mig en sugklocka. NU!” När vår dotter väl fötts gick jag över från min avdelning till BB och fick för första gången hålla henne i famnen. Det var fint.


Sedan fick ni ytterligare två barn. Hur fick ni vardagen att fungera när båda arbetade?

På den tiden hade vi barnflicka. För många flickor som skulle söka utbildning gällde det att ha tjänstgjort i någon familj i sex månader. Inte sällan kom min fru och barnflickan så väl överens att de sex månaderna utökades.

”Det jag har försökt att föra vidare till mina barn, som jag själv fick med mig från min barndom, är vänligheten. Men också ett korrekt uppförande, och ett bra bordsskick.”

Kanske hade jag så här i efterhand önskat att jag gett barnen lite mer tid, men jag vet att Ninni kompenserade för det där. Utom på torsdagar för då spelade hon alltid golf. Då visste barnen att ingen mamma fanns.

Men det har inte varit särskilt svårt att vara förälder här i Linköping. Det är en trygg stad att växa upp i, här går det lugnt tillväga. Om dottern ville vara ute sent i tonåren så fick hon det, även om vi förstås alltid gjorde upp om hämtning. Då kom pappa med bilen, iklädd morgonrock och trätofflor, och hämtade både henne och ofta flera väninnor.

Det jag har försökt att föra vidare till mina barn, som jag själv fick med mig från min barndom, är vänligheten. Men också ett korrekt uppförande, och ett bra bordsskick.


Du och Ninni var gifta i 47 år. Hur får man en relation att hålla så länge?

Man väljer rätt människa. Sen tillkommer ju alltid det att man måste ge och ta. Göra sådant som den andre är tacksam över och uppskattar. Och på samma sätt undvika saker som den andra inte gillar. En sund och lycklig relation bygger på samförstånd och gemensamma intressen.


Bråkade ni aldrig?

Bara en gång. Jag är så snäll och gav alltid med mig, utom just den gången.


Vad grälade ni om då?

Det har jag faktiskt glömt. Vi blev snart sams igen. Ninni var alltid underbar.

För tio år sedan upptäckte vi att Ninni var lite gul i ögonvitorna och på huden. Som läkare förstod jag direkt att något var fel med levern. Det visade sig att det satt en tumör i en leverkanal. Efter två större operationer fick vi det glädjande beskedet att hon sannolikt var botad. Det firade vi med att resa till hennes kusin i Kalifornien. Vi anade inte att tumören fortsatte att växa, helt utan att ge några symptom. Och sedan var det försent. Det tog tre månader, sedan var hon borta. När det hände låg hon stilla här hemma i sin säng. Jag låg i sängen bredvid och höll hennes hand tills slutet kom.


Vad är kärlek för dig? Går det att beskriva?

Sympati. Viljan att vara nära. Ofta.

”Jag var nog en fyra-fem år så där när jag gick till mamma och frågade hur man gör när man förlovar sig. Ja, man frågar först, sa mamma. Då svarade jag att hon vill, det vet jag.”

Min första kärlek hette Gerd och var prästens dotter. Jag var nog en fyra-fem år så där när jag gick till mamma och frågade hur man gör när man förlovar sig. ”Ja, man frågar först”, sa mamma. Då svarade jag ”Hon vill, det vet jag.”

Och sedan var det en gymnasist som jag var lite förtjust i. En skoldans var det hon och jag som fick sista dansen och då var det några listiga gossar som kommit på att göra ett hack i skivan, så den dansen pågick länge. Det var trevligt.


Vad attraheras du av hos en person?

Blicken, just den kontakten mellan två människor. Och så vill man ju gärna ha något vackert att titta på. Jag kan också känna attraktion till en röst, hur någon talar, eller sjunger.

Jag träffar en kvinna idag. Vi möttes första gången i Lund när vi skulle anmäla oss till studierna. Det var kö och framför mig stod en söt blondin. När vi kommit fram och hon gjort sin anmälan så väntade hon in mig. Det visade sig att vi skulle läsa samma kurs och i två år satt vi armbåge vid armbåge i föreläsningssalen. Under en termin blev det kanske lite mer, då höll vi varandra i handen. Sedan slutade vi med det. Jag vet inte varför, det bara blev så. Men för tre år sedan när jag var nere i Lund och föreläste, kom hon dit tillsammans med några andra kursare. Jag visste att hon, liksom jag, förlorat sin livskamrat. Sedan dess har vi fortsatt att träffats. Det går ju tåg mellan Linköping och Lund – åt båda håll.

”Om jag känner av min ålder? Nej, hur ska det kännas? Det vet jag inte.”

När bestämde du dig för att gå i pension?
Det gjorde jag inte! När jag skulle fylla 65 skrev jag till min chef att jag ville jobba ett år till. Men då sa han att det inte gäller i Östergötland. Så jag började arbeta i Norrland och i Norge och det gjorde jag tills för bara något år sedan. Jag har alltid älskat mitt jobb.

Som pensionär sysselsätter jag mig med socialt umgänge, mycket genom samfundet SHT som är ett studentikost ordenssällskap. Jag spelar också tennis tre gånger i veckan. På torsdagar är det den stora gubbtennisen, där är åldersgränsen 65 år. Vi träffas exakt klockan nio och lottar vilken partner vi ska spela med. Sedan spelar vi tre dubbelmatcher. Efteråt äter vi ärtsoppa, precis som sig bör på torsdagar.


Du är 81 år. Känner du av din ålder?
Nej, hur ska det kännas? Det vet jag inte.

Jag har heller aldrig funderat särskilt mycket på döden. Men nu på senare tid har det varit många begravningar och då får man ju en liten tankeställare. Vad som sedan sker vid döden, det har jag inte tänkt färdigt på. Jag är i alla fall inte mogen att diskutera det ännu.


När är du som mest lycklig?

Det kan vara när jag har en bra roll i ett spex med bra musik och en bra text, och känner att sången sitter bra. Då känns det fint. Att få höra publikens jubel, det kan framkalla lyckokänslor hos mig. Och om man tvingas göra da capo, då är det extra stor lycka.


Vad gör dig rädd?

Det händer att jag känner rädsla, kanske främst i mörkersituationer när jag inte har full syn här hemma. Jag kommer ihåg en sommarnatt för länge sedan. Familjen var på landet och jag var kvar i stan och jobbade. Det var väldigt varmt så jag hade lagt mig i sängen helt naken med fönstret vidöppet. Plötsligt hör jag ljud från undervåningen, det var någon som gick därnere. Jag tyckte mig också höra ljudet av tassar – en inbrottstjuv med en hund. Jag låg där och tänkte att om jag går ner så kommer tjuven bussa hunden på mig, och då måste jag kanske skjuta den. Mina jaktvapen hängde i rummet intill så jag smög upp, och nu var pulsen riktigt hög. Men just när jag var på väg att ta ner en bössa slog det mig att svärmor skulle komma sent och övernatta hos oss efter ett besök Stockholm. Det var i rättan tid jag insåg att det var hon som tassade omkring därnere. Det hade varit en syn det, med mig spritt språngande naken med bössa i hand. Den slapp hon som tur var.


Vad är du mest stolt över hittills?

Förutom mina barn så är jag väldigt stolt över det jag åstadkommit i mitt arbete, i min forskning och min insats att göra öronkliniken i Linköping till en av de bästa när det gäller yrsel.


Finns det något du ångrar att du gjort eller inte gjort?

Jag sökte en öronprofessur i Malmö som jag hade mycket god chans att få. Men eftersom jag inte helhjärtat ville ha uppdraget gjorde jag kanske inte min bästa presentation så tjänsten gick till en annan. Även om jag inte var besviken just då har jag ändå funderat lite på det där. Det hade varit fint att ha en professur, och jag tror att min fru hade varit stolt över att vara professorska.


Vad gör du om fem år?

Då bor jag kvar här i mitt hus. Jag har fortsatt att spela tennis, om jag inte har gått tillbaka till squashen. Frågan är vad mina leder klarar. Kanske får jag satsa på golfen istället.

Senast uppdaterad den 17 maj 2017