Nikki

Jag tycker inte att svenskar är så reserverade som många tror. Kanske i allra första början, men sedan är alla väldigt öppna och nakna. Ja, faktiskt bokstavligen mer nakna. I Australien skulle man aldrig kunna tänka sig att duscha tillsammans så som vi gör här i simhallen och i omklädningsrum, där har man små bås att gå in i.

Annars är nog den största skillnaderna mellan svenskar och oss australier att vi pratar mer. Vi tar plats, pratar ofta högt och skojar mycket med varandra. Ibland kanske vi kan uppfattas som ohyfsade, men det är vi inte. När mamma var här och hälsade på mig första gången så hyssjade jag åt henne. Hon pratade också med alla hon mötte så då fick jag förklara att man inte riktigt gör så här, man pratar inte med dem man inte känner.

 

Hur hamnade du här?
Jag kom till Sverige första gången 2009. Jag var i Falköping med mitt australienska volleybollteam och spelade mot Sveriges ungdomslandslag. På plats fanns också en tränare från Linköpings Volleyboll Club som pratade med oss och frågade om det var någon som var intresserad av att komma till Linköping och spela. Jag bestämde mig snabbt.

Jag åkte hem till Melbourne och sa till mina föräldrar att jag skulle resa tillbaka till Sverige. Mamma sa bara ”Coolt, klart du ska göra det”. Då gällde det ju bara en säsong. Det var nog värre andra gången jag reste hit, när jag bara hade bokat en enkelbiljett. Nu har jag bott här i sex år.

Jag älskar Linköping, det har blivit som min hemstad. Och jag älskar min klubb. Kan inte tänka mig att spela för något annat lag, i alla fall inte här i Sverige. Jag tror inte att jag skulle kunna visa mitt ansikte här igen om jag gick till en annan klubb.

Nu har jag ansökt om svenskt medborgarskap. Dels för att min fästman Albin och jag gifter oss nästa sommar, dels för att vi bara får ha tre utländska spelare på planen samtidigt i i Elitserien. Det tar tid att få pappren, men jag vet ju att det finns så många andra som behöver sitt medborgarskap mer än jag, som måste gå före.

”Tänk om han var en dålig spelare, det skulle jag nog tycka var oattraktivt.”

Albin spelar också volleyboll. Fast vi träffades faktiskt på Platå av alla ställen. Jag minns att jag var nervös när jag skulle se honom spela första gången, tänk om han var en dålig spelare, det skulle jag nog tycka var oattraktivt. Det var han inte.

Vad är det bästa med Albin?
Han är söt, snäll och omtänksam. Han är inte rädd att vara själv, att gå sin egen väg. Han bekymrar sig nästan aldrig för vad andra tycker, eller vad som ska hända nästa dag. Jag är mer av en grubblare. Och han pratar inte så mycket, han är både lugnare och tystare än jag. Det kanske därför vi passar så bra ihop. Han behöver ju inte prata om jag är med.

Han friade till mig på en strand i Australien. Vi gifter oss i juni och juli nästa år, det är en bra tid för då är det inte volleybollsäsong. Vi ska ha två bröllop, ett här och ett i Australien. Här i Sverige har vi tänkt att gifta oss ute i naturen och ha festen i en loge. I Australien är det ju vinter, men vi ska vara i norra delen på ett ställe som heter Cape Tribulation. Där är det varmt och torrt även på vintern.

”Jag tyckte det var kul att få fira födelsedagar och jular på två ställen.”

Hur var din uppväxt i Australien?
Jag har bott med mina föräldrar och två äldre syskon i Melbourne. Mamma och pappa skildes när jag gick i trean, men jag har inga minnen av att jag var ledsen eller så. Det enda jag kommer ihåg är att jag tyckte det var kul att få fira födelsedagar och jular på två ställen. Och mamma och pappa bodde nära varandra så det gick bra att flytta emellan. Kanske har jag tänkt lite mer på det nu, att det hade varit roligt om familjen var samlad, men jag känner mig absolut inte bitter över det. Det är bara så det blir ibland.

Mamma är jättesnäll, hon är en sådan person som alltid jobbar och gör väldigt mycket. Hon pratar lika mycket som jag och skrattar högt. Pappa är också väldigt snäll, och väldigt rolig. Tycker han själv i alla fall. Han är en typisk australiensare, lite macho så där, dricker öl och pratar på riktig aussiedialekt.

 

Är australiensare mer macho?
Ja, absolut, det tycker jag. När min sambo Albin kom hem och hade köpt krukväxter till vår lägenhet tänkte jag på det där. Det skulle nog inte förekomma i Australien, att mannen köpte krukor och grejer till hemmet. Albin och jag lever betydligt mer jämställt än vad de flesta gör i Australien. Det är bra, tycker jag.

 

Hur var skolan?
Jag gillade skolan, men det var idrotten som kom i första hand. Det var mitt absoluta favoritämne. Vi var ett ganska stort gäng i klassen som sportade mycket, och några av oss var volleyball ”jocks” som man säger i Australien, riktiga volleybolltokar. Vi var alltid i gympasalen under lunchrasten. En av mina bästa vänner från den tiden är faktiskt halvsvensk, men hon pratar inte svenska. Nyligen kom hon hit till Sverige för att träffa sin mormor, då fick jag följa med som tolk.

”Några av oss var riktiga volleyball jocks”

Från början var det friidrott som gällde för mig, jag var en riktigt bra medeldistanslöpare. Men så fick jag skador av löpningen, så i sjunde klass gick jag över till volleyboll. Sedan blev jag fast. Jag märkte att jag trivdes bättre med lagsporten. När jag slutade med löpningen var det förstås lite sorgligt, men jag var ändå lättad på något sätt. Nu behövde jag inte vinna hela tiden.

Jag hade jättebra lärare och coacher som många gånger tränade oss helt utan ersättning. De har verkligen inspirerat mig och har en stor del i att jag nu själv är lärare och tränare. Kaptenen i det australiensiska volleybollaget David Beard, är en jättestor förebild för mig. Även Lauren Bertolacci. Vi spelade i samma klubblag och hon var också med i det australiensiska teamet. Hon var stor, stark och tuff och jobbade hårdare än någon annan jag sett.

”Jag har aldrig varit blyg eller rädd för att prata svenska.”

Idag jobbar jag heltid som idrottslärare på Internationella Engelska Skolan, och pluggar halvtid för att få min lärarexamen. Det är ganska tufft, särskilt i kombination med all träning. Jag har också fortfarande lite svårt med svenskan. Inte att prata, det tycker jag går jättebra. Jag har aldrig varit blyg eller rädd för att prata svenska, och det har hjälpt mig mycket. Men skrivandet kan vara lite knepigt ibland, särskilt nu när jag pluggar på universitetsnivå.

 

Vad gillar du lärarjobbet?
Att vara lärare är jätteroligt. Det som kan vara svårt är när jag ska prata med föräldrar om exempelvis uppförande, hur deras barn beter sig i skolan. Jag är visserligen utbildad i pedagogik men har ännu inga barn själv, och då är det ibland inte alldeles enkelt att nå fram.

”Man får tre varningar, sedan hamnar man i det rummet som är mörkt och låst.”

I Australien är skolan betydligt mer strikt. Där har vi något som kallas ”Time out”. Man får tre varningar, sedan hamnar man i det rummet som är mörkt och låst och får sitta där tills läraren kommer och hämtar, även över raster och lunch. Där kan man också ganska snart bli suspenderad från skolan om man inte sköter sig. Här är det dåligt med konsekvenser, tycker jag. Det blir liksom ingen följd om man missköter sig.

Det som är extra kul med jobbet är att jag har startat upp volleybollträning i skolan. Nu är det ett trettiotal killar och tjejer som tränar jättemycket, nästan mer än vanliga klubbar. Vi kör ofta träning på morgnarna, innan skolan börjar och det passar bra för många. Du vet en del har varken tid eller råd att ansluta sig till någon klubb.

 

När är det som mest stressigt?
Innan jul tycker jag att det är tungt. Då är det mycket i skolan, inlämning av uppgifter och betygsättning, samtidigt som det är mycket träning. Jag är ofta väldigt trött där i december. Och mörkt är det också. När jag är stressad gråter jag oftare. Är jag dessutom trött och hungrig kan jag ibland känna att hela världen går sönder. Då kan det också bli lite irriterat här hemma, när både Albin och jag har har mycket träningar och knappt träffas. Då kan man störa sig på kaoset i hemmet och sådant.

”Är jag trött och hungrig kan jag ibland känna att hela världen går sönder.”

Sedan är jag ganska dålig på att ta det lugnt, vill helst ut och springa om jag har en ledig stund. Men jag lyssnar ganska mycket på e-böcker. Jag drömmer om att ha ett badkar, då skulle jag verkligen kunna slappna av. I vår nästa lägenhet måste vi bara ha ett badkar.

Lediga dagar spelar jag gärna beachvolleyboll, spelar tennis eller åker och badar. Vi bor i Johannelund så badet i Emmalund ligger nära. Albin och jag reser gärna också. Helst till Australien förstås, men jag gillar även Italien jättemycket, främst för maten.

 

Om du inte behövde bekymra dig om pengar, vad skulle du göra då?
Jag vet faktiskt inte, men jag skulle säkert spela volleyboll. Det skulle vara skönt att kunna spela utan att behöva tänka på att tjäna pengar. Kanske skulle jag jobba mer som tränare, jag gillar verkligen att coacha andra. Resa runt i världen och coacha olika lag, det skulle vara kul.

 

Hade du något drömjobb som liten?
När jag var fem år ville jag spela fiol och bosätta mig på Antarktis och forska. Jag var jätteintresserad av Antarktis av någon anledning, och gillade att hålla på med olika experiment. Kanske lite på grund av Titanic, som jag också var fascinerad över. Men det där släppte jag ganska snart.

”När det gäller att utmana ödet så … no, I don’t need that kind of rush.”

Jag tänkte också att jag skulle bli polis, min kusin är det och jag tyckte alltid att hon var så cool. Det är något jag faktiskt har tänkt på även här i Sverige, men då behöver man ju svenskt pass och körkort. Och sedan är jag lite rädd av mig, kanske inte alltid skulle gilla att hamna i de situationer en polis utsätts för. Då tänker jag att risken för att dö ökar. Därför skulle jag heller aldrig vilja hoppa fallskärm eller sådant. När det gäller att utmana ödet så … no, I don’t need that kind of rush.

 

Vad är du mest rädd för?
Att förlora någon jag älskar. Det kan jag inte ens föreställa mig.

 

Har du upplevt sorg?
Det är klart att jag upplevt smärtsamma saker, men det är inget som jag vill ska definiera mig som person. Mina sorger är liksom inte den jag är. Nu när jag tänker tillbaka på sådant som varit jobbigt, så är det som att jag ser precis vad det sedan har lett till. Att jag kom hit till Linköping, att jag lämnade staden och sedan återvände hit hade sina skäl. Men allt det har ju gjort att jag är här nu, exakt där jag vill vara. Jag skulle inte vilja ändra något.

”Mina sorger är liksom inte den jag är.”

Oroar du dig för läget i världen?
Jag känner mig lite som en dålig människa nu när jag säger det, men det är faktiskt inget som jag går och tänker på. Jag försöker fokusera på vad jag kan förbättra istället. Jag tränar en grupp ensamkommande flyktingbarn i beachvolleyboll till exempel, som en del i deras integration. Och jag är gärna med och kämpar för jämställdhet, det tycker jag är viktigt.

 

Vad är du mest stolt över hittills?
Mitt skolvolleybollag. Många av mina elever är verkligen jätteduktiga och hade nog aldrig börjat spela om det inte varit för mig. Det är jag jätteglad över. Laget har nästan blivit som en familj för eleverna. Det är förstås en stor anledning till att jag aldrig kan lämna Engelska skolan. Jag är förstås också väldigt stolt över att vi har tagit Linköping Volleyboll Club till Elitserien. Det trodde vi aldrig skulle hända och så bara blev det så, BAM!

 

Vilka drömmar har du?
Jag skulle vilja spela i landslaget någon gång. Men jag drömmer inte lika stort längre, som jag gjorde för några år sedan. Jag behöver inte det. Det är bra att ha mål, men det får inte vara det enda som gör en glad. Det gäller att balansera livet, tror jag. Och att vara mer i nuet. Såklart drömmer jag om att vinna SM-guld eller spela beachvolleyboll på högsta nivå här i Sverige. Men att ha en dröm låter nästan som om det är något som är omöjligt att uppnå. För mig är det nog allra viktigast att vara glad. Jag vill fortsätta att kunna känna lycka vilken vanlig dag som helst. Det kan bara komma över mig ibland, att jag är lycklig, här och nu.

”Det är bra att ha mål, men det får inte vara det enda som gör en glad.”

Jag kan bli irriterad när folk är för negativa. Inte för att jag är perfekt men jag tycker ändå att det är viktigt att försöka tänka positivt. Sedan kan jag visst förstå varför det inte alltid går att vara positiv, när det är vinter och så kallt och mörkt som det blir här.

Vad gör du om fem år?
Kanske har jag vunnit det där SM-guldet, kanske bor vi någon helt annanstans, utomlands, eller så har vi en sommarstuga. Beachvollebollen lockar mig också, för spelet och solen och för att det inte är lika tufft för kroppen. Och jag skulle gärna spela i landslaget igen. Men jag tänker att saker och ting kommer när de kommer.

 

Senast uppdaterad den 8 december 2017