Noelle

Mina första minnen är från när vi bodde på Bahamas. Vi flyttade dit när jag var fem-sex år sådär. Innan dess hade vi bott i USA, i Brasilien och Australien, men jag kommer inte ihåg någonting från det, jag var ju så liten. Och när man är barn tänker man inte så mycket på var man bor, tror jag. Man bara leker och hittar på saker hur det än är.

På Bahamas bodde vi i ett hus med havet runt omkring oss. Det var härligt, utom när det stormade förstås. Lärarna i skolan var ganska stränga, och då var det också tillåtet att slå barnen. Jag klarade mig ganska bra, men en pojke i min klass hade Downs syndrom och han fick ta emot mycket stryk. Det där tänker jag fortfarande på, och blir arg och ledsen.

2003 flyttade vi tillbaka till Sverige och Linköping igen och jag fick börja om i tredje klass för att komma i fas med mina jämnåriga. Jag tyckte att det var lite jobbigt med språket i början. Jag har visserligen alltid pratat svenska med mamma, men med pappa, min bror, i skolan och med kompisar hade jag bara pratat engelska. Det var det jag kände mig säkrast på.

Jag fick snart vänner, men ibland kände jag mig ändå lite exkluderad. Det var inte så att jag var mobbad men det blir på något sätt alltid grupperingar och en slags hierarki mellan tjejer. Jag drogs med i det spelet och jobbade för att klättra i hierarkin och bli populär. Samtidigt blev jag ju en av dem som ignorerade eller exkluderade andra, och det mådde jag inte alls bra av. Jag kan tänka på det ibland och skämmas över hur jag var.

”Jag har alltid tänkt att ju mer man passar in, desto tråkigare blir man.”

När jag skulle börja sjuan ville jag börja om från noll, så jag gick till skolexpeditionen och bad att få gå i en helt annan klass. Men de tyckte att jag skulle försöka ändå, och det är jag glad för nu. Saker och ting vände, grupperingarna ändrades och vi var några tjejer som verkligen blev bästa vänner och är det än idag.

Jag vet inte om det är för att jag har blivit äldre eller att det verkligen har förändrats, men jag upplever att de yngre är mer öppna för olikheter nu. Att man pratar mer om värdet av att vara sig själv, att det är okej att vara olika och att man ska våga framhäva det som är annorlunda. Det är bra. Själv har jag alltid tänkt att ju mer man passar in, desto tråkigare blir man.


Hur var det hemma?

Pappa var borta jättemycket och kom nästan aldrig hem till Sverige mellan sina jobbuppdrag. Till slut blev det så att de skildes, mamma och han. Det var en jättejobbig tid. Mamma mådde inte bra och hon blev bara sämre och sämre. Jag och min bror fick flytta till en stödfamilj och under den perioden hade vi nästan ingen kontakt med våra föräldrar. Det var tufft, men vi hade varandra, vi hade våra vänner och våra stödföräldrar. Susanne som vi bodde hos hade alltid bra och kloka svar på mina frågor. Hon inspirerade mig att tänka på mitt eget välmående, att ta hand mer om mig själv. Jag var nog sådan som tänkte på alla andra i den där jobbiga situationen.

”Det är viktigt att se att det går att ta sig ur en jobbig situation, att det finns en väg ut, och att en relation som kraschat kan bli bra igen.”

Mamma började så småningom må bättre och vi kunde återuppta kontakten. Idag har vi en jättebra relation. Det är av henne jag har lärt mig att aldrig döma folk. Hela den här grejen har lärt mig jättemycket, både om mig själv och om andra. Det är viktigt att se att det går att ta sig ur en jobbig situation, att det finns en väg ut, och att en relation som kraschat kan bli bra igen.

”Jag håller fortfarande på och vänjer mig vid att säga att jag har två bröder.”

Pappa och jag har ganska bra kontakt numera. Han har gift om sig och bor i Peru med sin fru. För ett år sedan föddes min lillebror. Jag håller fortfarande på och vänjer mig vid att säga att jag har två bröder.


Minns du vad du hade för framtidsdrömmar när du var yngre?
Ja, jag skulle bli sångerska eller skådespelerska, eller kanske både och. Jag har alltid hållit på med sång, tagit sånglektioner och verkligen satsat. Jag sjunger fortfarande jättemycket, men bara som hobby. Nu är jag med i en vokalgrupp som heter Soundset som träffas en gång i veckan och repar, och så kör vi gig på beställning.

Skådespelardrömmarna har jag också jobbat på genom åren. Under en period åkte jag flera gånger till Stockholm och gjorde auditions, men det gick sådär. Och jag mådde ganska dåligt över konkurrensen, över själva tävlingsmomentet. Jag vill ju att skådespeleri ska vara kul.

För mig har det varit så att jag har testat en massa olika saker, som gymnastik och att lära mig spela gitarr, men så snart det har börjat bli svårt har jag gett upp liksom. Jag har nog lite dåligt tålamod, vill vara bra på en gång. Jag har inte gett upp musik och teater, men jag vill hålla på med det på mina villkor på fritiden. Det vore kul att någon gång få vara med i en musikal.

Nu utbildar jag mig till lärare årskurs 4–7. Jag vikarierade på en Montessoriskola och inom barnomsorgen efter studenten och kände verkligen att det var det jag ville jobba med, att undervisa barn och unga. Förutom svenska, engelska och matte kommer jag att vara behörig för SO-ämnen. Det är nog det jag är mest peppad inför, att få diskutera samhällsfrågor, värdegrunder och mänskliga rättigheter med eleverna.

Jag har i flera år varit engagerad i Operation Smile, varit med och startat upp ungdomsgrupper och jobbat som volontär. En sommar var jag på Filippinerna som ung journalist för att samla in berättelser. Det är ett sätt att locka givare och att visa att pengarna gör nytta. I höstas engagerade jag mig också i SFI-lektioner för HBTQ-flyktingar. Men ibland åtar jag mig lite för mycket, så jag kände att jag var tvungen att bromsa mitt engagemang lite.


Hur lever du idag?
Jag bor tillsammans med min flickvän Aniara. Vi träffades första gången när vi gick på samma konfirmation. Men då var det bara så att vi kände till varandra, inte mer. Men flera år senare möttes vi igen, ute på krogen. Jag såg henne och tyckte att hon var jättesnygg. Så jag började väl flirta och så … blev det bara så.


Visste du om att hon också var homosexuell?
Jo, jag hade lite koll på henne innan, via Instagram. Det var kanske det som gjorde att jag vågade ta första steget.

Jag började fundera på om jag var bisexuell när jag var i femtonårsåldern och med åren kände jag mer och mer att det var tjejer jag gillade. Och jag har haft tur som inte stött på några fördomar, i alla fall inte i min familj eller i mitt umgänge.

Det som var jobbigast var att berätta för mina närmaste vänner. Inte för att de skulle vara fördomsfulla, för det är de absolut inte, men jag var rädd att det kanske skulle påverka det vi gör tillsammans. Att det skulles kännas obekvämt när vi sov över hos varandra eller badade och så. Vi hade en gemensam resa planerad och jag ville att de skulle veta innan vi åkte. Jag skrev till dem att jag ville ses, att jag ville prata med dem. Av någon anledning bestämde vi oss för att ta bilen och köra ut en sväng. Vi hamnade mitt ute i en skog och där berättade jag att jag var bisexuell. Då började de skratta. Av lättnad. ”Men gud, var det bara det? Vi som trodde att du hade cancer. Eller att du inte ville följa med till Grekland.” 


Vad är det bästa med Aniara?
Ända sedan första dagen har det känts naturligt och avslappnat, inga spel, det är alltid straight forward. Hon är trygg och lugn, mycket lugnare än jag. Och hon är den som håller ordning mest hemma. Vi är både lika och olika. Hon gillar sport till exempel, medan jag hatar sport, men våra värderingar och framtidsplaner är gemensamma.

”Det finns ingen annan än henne som jag kan se mig själv vara med. I mina tankar och visioner om framtiden är hon alltid med.”

När jag fyllde år hade Aniara gjort en skattjakt åt mig som till slut ledde in till en restaurang i stan, där hon samlat våra familjer och vänner. Och så friade hon. Jag vill gärna ha ett stort bröllop med inplanerade aktiviteter under flera dagar. Mycket beroende på min amerikanska släkt, att de inte ska behöva flyga över halva jorden för bara några timmars bröllopsceremoni. 

Vi har nyligen gått igenom en riktigt tuff period, men vi kände båda att vårt förhållande var värt att satsa vidare på. Det finns ingen annan än henne som jag kan se mig själv vara med. I mina tankar och visioner om framtiden är hon alltid med.


Längtar du efter barn?

Ja, det gör jag. Men nu pluggar jag ju, och snart ska Aniara också börja plugga så det kan dröja. Om vi inte blir alltför otåliga. Ibland känns det lite sorgligt att vi inte kommer att kunna få ett biologiskt barn tillsammans. Man har ju liksom en vision av att ha ett barn som är en del av oss båda.


Var är du som mest trygg?

Det handlar aldrig om platsen för mig, jag har ju rest så mycket och bott på så många ställen, utan om de personer jag är med. Det är i människor jag har hittat tryggheten när det har hänt jobbiga saker.

Jag tycker också att jag är ganska trygg i mig själv. När jag tänker tillbaka kan jag se att jag har utvecklats. Jag har vågat slänga mig ut i nya situationer och grejer och genom det lärt mig mycket. Även om jag inte alltid lyckats är jag ändå stolt över att jag testat så många olika saker. Sådant vidgar mina vyer och utmanar mitt sätt att se på saker och ting.


Hur ser ditt liv ut om fem år?

Då har jag nog åtminstone ett barn, Aniara och jag har gift oss och jag jobbar som lärare. Vi bor i ett hus på landet, och så har jag startat ett band med mina lärarkollegor.

Om jag får drömma så skulle vilja ha tid och resurser för att engagera mig mer i feminism och flyktingpolitik. Jag skulle också vilja resa runt och hjälpa människor runt om i världen, starta upp barnhem bland annat. Och samtidigt vill jag ha det där huset på landet med min familj. En trygg punkt att komma hem till.

Senast uppdaterad den 19 maj 2017