Siv

"Jag har fått massor av kärlek, men fick också tidigt lära mig att ta ansvar.”

Jag är uppvuxen med inställningen att man ska ta hand om sina medmänniskor. Min mamma och pappa var fosterföräldrar till flera andra barn och var noga med hur vi var mot varandra. När jag fick en fin docka från en moster i USA ville jag helst gömma den så att ingen annan kunde leka med den. Men då tog pappa genast fram dockan igen och sa att allt ska vara lika för alla i vår familj.

Jag har fått massor av kärlek, men fick också tidigt lära mig att ta ansvar. Pappa skickade ut mig på viktiga uppdrag, bland annat fick jag gå till banken ensam för att lämna papper. Jag var så liten att jag inte ens räckte upp till disken. Jag hade också ansvar för min lillebror. Han var jämt ute och for omkring och det var jag som såg till att han var hemma när pappa och mamma kom från jobbet. Och om han inte kunde läxan var det jag som skulle lära honom.

 

Hur hade du det själv i skolan?
Jag gillade skolan jättemycket. Särskilt matte. Jag vet inte varför men jag bara älskade det. Och det där har hängt i, jag har många gånger haft haft budgetansvar i mitt yrkesliv.

Efter grundskolan fick jag jobb på Stal Laval, där jag skötte en del administration, bland annat lönerna. Jag blev kvar några år men kände nog hela tiden att jag skulle vidare. Det var liksom samma uppdrag och samma människor dag efter dag. Sedan mötte jag min man och livet tog en ny vändning.

”Han var norrlänning och så där lite tyst och stillsam som de kan vara. Det gillade jag.”

Vi träffades via gemensamma bekanta. Han var norrlänning och så där lite tyst och stillsam som de kan vara. Det gillade jag. Har aldrig tyckt om män som varit högljudda och gått på om sig själva och allt de kan. Tore var allmänbildad, han läste mycket och hade varit ute och rest, men det var inget han skröt om. Och han brydde sig mycket om människor, precis som jag, annars hade det aldrig fungerat.

Vi gifte oss i Risinge kyrka. Jag minns inte vem av oss som friade, men det kan ha varit jag som tyckte att det skulle vara ordning och reda. Då var jag tjugo år. De första åren bodde vi i Finspång där jag jobbade som vårdbiträde på sjukhuset. När vi varit gifta i fem år kom vår dotter Annelie till världen. Och sedan fick Tore jobb i Östersund så hela familjen flyttade dit.

 

Var det inte ensamt att komma till en ny stad?
Nej, inte alls, jag har alltid haft lätt för att knyta kontakter. Jag bestämde mig också direkt för att söka en utbildning. Jag började läsa till undersköterska, och jobbade sedan på sjukhuset i Östersund några år. Det som var svårt var att jag var tvungen att ändra mig själv. Jag kom från en miljö där hierarkin mellan chefer och anställda var stark. Här sa alla du till varandra och jobbade mer tillsammans. När min mans släktingar senare hälsade på oss i Linköping tyckte de att det var ett förskräckligt bockande och tackande här.

Jag hade egentligen alltid drömt om att bli sjuksköterska, men när jag så småningom sökte vidare till högskolan valde jag istället att studera social omsorg. Det var nog möjligheterna att få jobba mer på djupet med människor som lockade mig.

 

Hur gick det att kombinera jobb och studier med barn?
Tore och jag var noga med att dela lika på ansvaret för barnet och hemmet. Han var nog den som var mest omhändertagande och lite kycklingpappa. Jag var mera mån om att Annelie skulle klara saker på egen hand, bli självständig. Så var ju jag uppfostrad.

”Vi hade ingen tvättmaskin och jag kan fortfarande se framför mig hur han vred ur kläderna med sina starka händer.”

För mig har det alltid varit viktigt med kvinnofrågor och jämställdhet. Pappa och mamma delade alltid på hemarbetet, pappa skötte ofta tvätten till exempel. Vi hade ingen tvättmaskin och jag kan fortfarande se framför mig hur han vred ur kläderna med sina starka händer.


Hur hamnade ni i Östergötland igen?
Min man fick ett nytt jobb, den här gången i Linköping. Själv sökte jag och fick jobbet som föreståndare för Hjälmsäters ålderdomshem. Jag valde mellan det och en tjänst på sjukhuset, men föll till slut för Hjälmsäter. Dels för själva uppdraget förstås, men jag måste erkänna att den fina trädgården också gjorde sitt. Och vilket kök vi hade där! All mat lagades på plats och det doftade alltid ljuvligt. Jag trivdes så bra. Men tyvärr beslutades det att Hjälmsäter skulle läggas ner. Det var visst för omodernt och nya boendeformer skulle lanseras. Även om det inte var mitt fel så var det ändå jättejobbigt att meddela patienter och anhöriga att de skulle flyttas.

”Jag har så mycket idéer, det har jag alltid haft.”

Efter det hade jag många olika uppdrag inom äldreomsorgen, bland annat var jag med och startade upp Servicehuset Anders i Vasastaden. Så småningom fick jag frågan om att bli äldreomsorgsinspektör i Åtvidaberg, där nya vård- och boendeformer skulle utvecklas. Vi byggde upp en demensverksamhet där boende och personal skötte allt tillsammans, vilket passade mig jättebra. Jag har alltid trott på att ge min personal eget ansvar och möjligheter att påverka sin egen arbetssituation. Det skapar engagemang och gemenskap.

Jag har så mycket idéer, det har jag alltid haft. Jag trivs med att hitta nya sätt att jobba på och vill att alla ska känna sig delaktiga, vad det än handlar om. Man ska inte tro att man kan göra och bestämma allt själv. Du kan i alla fall inte plocka ner månen på egen hand.

 

Vad har du ägnat dig åt när du varit ledig?
Handarbete har varit en stor hobby. Jag har alltid hållit på med det och jag har stickat kilovis med kläder till alla möjliga. Jag stickar fortfarande jättemycket, det går liksom inte att sätta sig ner framför tv:n utan att ha något i händerna. Jag har också hållit kurser i tovning, växtfärgning och makramé.

Min man ägnade sig mest åt segelflygning, men det var inget för mig. Det var lite för tyst och ensamt däruppe i luften. Men vi lyckades alltid kombinera vårt gemensamma liv med egna intressen, vi tyckte båda att det var viktigt att var och en fick göra det den ville, även om vi var gifta. Det tror jag gör att man sätter mera värde på varandra.

”Jag gick där hemma och tänkte att jag inte längre var behövd.”

Under tiden i Åtvidaberg fyllde du pensionär. Hur var det att gå från ett fullt yrkesliv till pensionärsliv?
Det var fruktansvärt! Jag gick där hemma och tänkte att jag inte längre var behövd. Men så träffade jag en läkare som jag jobbat med tidigare, som nu var engagerad i Seniorerna, en volontärverksamhet liknande det som nu är Resurspoolen. Han tyckte absolut att jag skulle fortsätta arbeta med människor och såg till att jag kom med i organisationen. Idag är jag ordförande och fullt sysselsatt i verksamheten.

Jag har också varit starkt engagerad i Kvinnojouren Elinor, och har fortfarande ett par tunga ärenden kvar, ett här och ett i Rumänien. Jag tror att de kontakterna kommer att följa mig livet ut.

 

I kvinnojouren har du mött många människor i utsatta situationer, har du aldrig varit rädd?
Nej, det kan jag inte säga. Jag har aldrig blivit hotad eller slagen. Inte ens när jag har mött män vars kvinnor vi har skyddat och män som ibland varit narkotikapåverkade. Jag hoppas att tror att det är för att jag ger ett lugnt och bestämt intryck, och att jag aldrig själv är provocerande.

Däremot har jag varit utsatt för rånförsök två gånger. Första gången var det två killar som kom emot mig, men jag hade en pärm som jag slog i huvudet på den ena, så de stack. Andra gången var det en som försökte rycka min väska när jag gjort ett uttag i en bankomat. Honom lyckades jag springa ifrån.

 

Du har passerat 80 år, var får du all energi ifrån?
Jag får sådan stimulans av det jag gör. Jag känner mig behövd, och tror också att jag är det, ingen har i alla fall sagt något annat än. Och jag har väldigt bra människor omkring mig som ger energi och glädje. Styrelsen och alla volontärer här på Resurspoolen är fantastiska. Jag får också energi av att utveckla nya idéer. Just nu håller vi till exempel på med ett projekt för ensamma äldre.

”De ringde nyligen från sjukhuset och ville ta prover men jag sa att det behövs inte, jag är frisk.”

Jag har också alltid hållit igång fysiskt, motionerat mycket, cyklat och sprungit. Det hjälper till att hålla energin uppe. Tjejmilen har jag genomfört flera gånger och jag har cyklat Glan runt mer än en gång. Numera är det mest cykling som gäller, det gör jag ganska mycket.

 

Känner du aldrig av din ålder?
Visst har jag en del krämpor, en stelopererad nacke och lite krångel med hjärtat, men det vill jag inte prata om. De ringde nyligen från sjukhuset och ville ta prover men jag sa att det behövs inte, jag är frisk. Jag vill inte göra så stort väsen av det där.

Det som är tungt är att min man nyligen har fått flytta till ett vårdboende. Han blev sjuk i Alzheimer för 5-6 år sedan och jag kämpade länge med att klara honom själv. Men till slut gick det bara inte längre. Han frågar alltid efter mig, säger personalen, och det är jobbigt att höra. Fast jag vet att han har det bra där han bor, och jag får nu chansen att göra det bästa av mitt liv och tid att hjälpa dem jag kan.

Vi har ett hus kvar i Östersund, på min mans föräldragård. Tore pratar hela tiden om att åka tillbaka dit så det håller jag på och planerar för. Jag vet inte ens om han kommer att känna igen sig, men jag har lovat så det måste göras innan det är försent.

”De kommer nog inte få det så lätt med mig, jag kommer att strida för mina rättigheter tills jag sluter ögonen.”

Efter alla år i äldreomsorgen, och nu som anhörig, måste du väl fundera på hur du själv skulle vilja ha det i en sådan situation?
För mig är bemötandet A och O. Att jag får möjlighet att vara den jag är, få mina behov uppfyllda. Det kan handla om att få äta den mat jag är van vid, att få vara ute mycket och slippa gå på aktiviteter som jag inte själv valt. Jag vill inte sitta där och spela Fia. Det värsta jag vet är ställen där en tv står på konstant, och man bara sätter de boende framför den som förströelse. Nej, de kommer nog inte få det så lätt med mig, jag kommer att strida för mina rättigheter tills jag sluter ögonen.

Jag vet att resurserna är knappa och jag kan bli ledsen när jag ser att saker och ting inte funkar. Men om man som chef får med sig personalen kan man ändå se till att det finns empati och respekt för de boende. Få alla att förstå att det inte bara är ett vårdpaket som flyttar in för att vänta på döden, utan en människa.

”Det jag är nu är jag nöjd med.”

Vilka förebilder har du haft i livet?
Mina föräldrar naturligtvis. Deras värderingar har följt med hela vägen, att man ska ta hand om sina medmänniskor, och att man ska se till att bli självständig. Sedan har jag förstås alltid beundrat Moder Teresa.

 

Har du någon dröm kvar att förverkliga?
Nej, det kan jag inte komma på. Jag tycker att det är bra som det är nu. Ju äldre en blir desto mer säker blir en ju i sig själv. Om jag säger eller gör något galet så står jag för det. Det jag är nu är jag nöjd med. Om jag kan vara en förebild och inspirera någon så räcker det för mig.

Jag brukar säga att jag inte kan hjälpa hela världen, det kan ingen, men om jag kan göra livet bättre för en liten del, och glädja någon, då känner jag att jag gjort rätt. Det är det som är plusset i kalaset.

Möjligen skulle jag kunna tänka mig att någon gång få återvända till Grekland, där har jag tillbringat många härliga semestrar. 

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Hjälp oss förbättra webbplatsen

Hur skulle den här sidan kunna bli bättre?

Senast uppdaterad den 8 december 2017