Djur och natur i Tinnerö

I reservatet finns flera djurhållare. I de stora hagarna kring Tinnerö, södra delen av Smedstad och Halshöga betar stora flockar med nötkreatur. Huvuddelen av dessa djur stallas vintertid i kostallet vid Halshöga. Djurhållarna heter Henrik Carlsson och Andreas Gustafsson.

Hagmarkerna vid Djurgården och norra delen av Smedstad betas av Christer Nilssons tackor. Fåren stallas vid en före detta militär hangar vid Smedstad. I någon av hagarna i norr betar även en del ungdjur av nöt för att minska parasittrycket i betesmarkerna.

Båda djurhållarna bedriver ekologisk djurproduktion. De använder varken kemiska bekämpningsmedel, konstgödning eller genomför förebyggande medicinering av betesdjuren. Ekologisk djurhållning är gynnsamt för vilda växter och djur.

Ur naturvårdssynpunkt är fladdermusfaunan särskilt intressant. I reservatet har i stort sett alla Östergötlands arter påträffats. Betesmarker med håliga ekar, brynmiljöer och grunda sjöar och våtmarker är särskilt goda miljöer för fladdermöss.

Längs Tinnerbäcken och vid Rosenkällasjön och övriga våtmarker kan man med mycket tur få se utter. En hona med ungar fångades på bild 2013 och sedan dess ynglar arten regelbundet i området.

Linköping är ekarnas stad! Av vad vi vet finns ingen annan kommun med fler gammelekar än i vår kommun. Tinnerö ängar och Djurgården är några av kommunens viktigaste områden för gammelekar. Även om ekarna inte är lika gamla som kring Bjärka-Säby så finns det ekar i Tinnerö som grodde när Gustav Vasa var kung. Den äldsta står i norra delen av Domprostehagen

Eken är ett mångfaldsträd och ett helt eget ekosystem. De flerhundraåriga ekarnas grova bark, savflöden och håligheter är hem för många hårt trängda lavar, svampar och småkryp. Den mest kända invånaren är kanske den i hela EU strikt skyddade läderbaggen. I Tinnerö förekommer den främst i Tinnerö ängar, men även i håliga ekar i andra delar av reservatet.

Sedan 1996 har ett stort antal inventeringar visat på en oväntat stor mångfald av småkryp i Tinnerö. Nicklas Jansson visade redan 1996 att Tinnerö ängar och gammelekarna vid Djurgården tillhörde länets och landets artrikaste. Sedan dess har många fler arter hittats. Även skalbaggsfaunan knuten till andra trädslag än ek är rik.

Under 2014-15 genomförde en av landets främsta fjärilsexperter Bengt-Åke Bengtsson inventeringar av Tinnerös fjärilsfauna. Nu är mer än 1000 arter fjärilar kända från området, en för landet mycket hög siffra.

Än mer oväntat var att efter ett antal inventeringar kunna konstatera att det finns minst lika många arter vildbin i Tinnerö som i södra Sveriges alla artrikaste stäpp- och torrängsområden. Sandiga torra marker har tidigare ansetts som en nödvändighet för artrika vildbisamhällen.

Även antalet arter av rovsteklar och blomflugor tillhör landets högst noterade.

Tinnerös ängar är tämligen näringsrika och vissa partier har gödslats, men trots det finns det partier kvar med en artrik hävdgynnad flora. Det finns även små fläckar av magra marker och delar av Tinnerös jordar är kalkrika vilket gör att många hävdgynnade arter trivs. En sådan kalkgynnad torrängsväxt är toppjungfrulin som växter på några platser i reservatet.

Tinnerö med sin mosaikartade natur med många gamla träd, rikligt med död ved, kalkrika jordar och långa obrutna historia med bete och slåtter ger förutsättningar för en artrik svampflora. Sedan 2008 inventeras svampfloran årligen och rikedomen av sällsynta och rödlistade arter är den största noterade i något skyddat svenskt område. Det är inte bara arter knutna till ek, lundar och betesmarker som förekommer utan ett stort antal sällsynta arter påträffas även på asp- och granved. Särskilda rariteter är exempelvis falsk djävulssopp, saffransticka, brun fingersvamp och bombmurkla.

Lavfloran är rik på Tinnerös ekar med arter som gammelekslav och lunglavsknapp. Även sällsynta arter på andra ädellövträd förekommer, men bara sparsamt. Några sällsyntheter uppträder också på blottad mineraljord.