Pollinatörer

Klippta gräsmattor ger ofta ett städat och estetiskt tilltalande intryck. För pollinerande insekter fyller de dock en ytterst begränsad nytta på grund av den intensiva skötseln och en allt som oftast mycket sparsam förekomst av blommande växter. Det ena behöver dock inte utesluta det andra, utan det finns lösningar för att ta hänsyn till de båda perspektiven.

Värdet av gräsmattor för pollinatörer kan ökas genom enkelt genomförbara och snabba åtgärder. En så kallad gräsmatteäng är en före detta gräsmatta som endast klipps någon gång per år och där örter tillåts blomma, för att på så sätt efterlikna klassiska ängsmarker. Alla ytor lämpar sig inte för högre växtlighet, men varje kvadratmeter som går att undvara från den klassiska skötseln gör en värdefull insats för många arter.

Att anlägga gräsmatteängar eller att på andra sätt anpassa skötseln av gräsmattor skapar mervärden inte bara för den biologiska mångfalden, utan även för kommunen och dess invånare:

• Blommorna hjälper pollinerande insekter med föda och underlättar deras spridningen i landskapet.
• En variationsrik och blomrik miljö med färger, dofter och ett rikt liv av insekter utgör en trivsam miljö att vistas i.
• Fler pollinatörer ökar sannolikheten för framgångsrik pollinering av trädgårdsväxter, bärande träd och buskar. 
• Lågintensiv skötsel medför lägre miljöbelastning.
• Driftkostnaderna för både kommun och individ minskar.

Att anlägga en gräsmatteäng

Gräsmatteängar anläggs på lite olika sätt beroende på storlek:

Mindre ytor gräsmatta såsom delar av en trädgård eller en park krattas kraftigt på våren för att gammalt gräs och mossa ska rivas bort och bar jord träda fram. Strö sedan över en fröblandning med inhemska ängsblommor (finns hos flertalet återförsäljare) enligt rekommendationerna på påsen. Mylla ner fröna med en räfsa, platta till jorden försiktigt och se till att jorden hålls fuktig. Välj om möjligt en solig och vindskyddad plats för gräsmatteängen, vilket både blommor och pollinatörer tycker om.

Slå helst med lie eller slåtterbalk först när blomningen är över och fröna har mognat (augusti). Om endast gräsklippare finns tillgänglig, ställ klipphöjden högt. Låt växtresterna ligga kvar ett par dagar så att de hinner fröa av sig, men ta sedan alltid bort dem så att marken över tid utarmas på näring. En näringsfattig gräsmatteäng gynnar växtrikedomen, så all form av gödsling behöver upphöra! Komplettera gräsmatteängen genom att gräva ner vårblommande lökar såsom krokus och pärlhyacint för att förlänga blomsäsongen.

Ha tålamod, många växter behöver tid att etablera sig. I början kan viss skötsel krävas, exempelvis vattning och rensning av ogräs och högt gräs som annars riskerar att konkurrera ut nysådden. Vill man snabba på processen kan pluggplantor med utvecklade individer planteras, vilka är mindre känsliga och konkurrensutsatta (se faktablad 4). Det finns även etablerade ”blomsterängar” att köpa på rulle, men vilket kräver mer förarbete samt medför en större kostnad. 

Större ytor tillåts utvecklas fritt och kan sluta klippas helt. Är det endast högt gräs som bildas och inga blommor kan gräset behövas klippas i början av juli för att skapa rum för andra arter, annars endast i augusti när blommorna gått i frö. Använd slåtterbalk eller lie om möjligt. Låt växtresterna ligga kvar ett par dagar så att de hinner fröa av sig, men ta sedan alltid bort dem så att marken över tid utarmas på näring. Så även in ängsfröblandningar och vårlökar i den omfattning som är möjlig.

Om gräsmattan tidigare har blivit gödslad eller växer på näringsrik jord kan gräsmatteängen få svårt att etablera sig och blir därmed mindre artrik. För att öka mångfalden kan det översta jordlagret (10–20 cm) behöva bytas ut mot näringsfattig, sandblandad mulljord (se faktablad x). För större ytor medför det en omfattande arbetsinsats och kostnad. En mindre krävande åtgärd är att helt enkelt klippa gräset mer sällan och under anpassade perioder för att på så sätt tillåta att maskrosor och andra blommor som ofta förekommer i gräsmattor att blomma. 

Om behov ändå finns av en klassiskt skött gräsmatta, spara gärna fläckar med blommande växter som vitklöver tills nästa klipptillfälle. Alla insatser, även de små, är bra insatser!

Lokala exempel

Linköpings kommuns driftentreprenörer sköter gräsmattor efter vissa gräshöjdskriterier. Detta innebär att entreprenören inte klipper gräset under torra perioder med låg tillväxt, vilket ger utrymme för vissa lågväxande örter att hinna blomma mellan klippningar.  

Under 2019 lät Linköpings kommun bli att klippa gräsmattor under en period på våren för att undersöka ytornas blomrikedom. Det visade sig att ungefär 30 % av alla gräsmattor hade potential att skötas som äng! Hittills har 20 hektar fördelade på 90 ytor ställts om till ängsskötsel runt om i kommunens tätorter. Ytorna slås med maskin en gång mellan 15 juli - 15 september och materialet samlas upp 1-2 veckor efteråt så att blommorna får tid att fröa av sig.

I vissa av de nya ängarna har klippta gångar och rum skapats för att integrera ytorna bättre i den urbana parkmiljön. Varje år väljer kommunen ut nya gräsmattor att sköta som äng där så är lämpligt. Stadens ängar gynnar den biologiska mångfalden och stärker den gröna infrastrukturen, med särskilda vinster för pollinerare. 

Klippta gräsgångar i ängsytor längs Tinnerbäcken

Tinnerö trädgård

I och i anslutning till städer finns ofta stora ytor som för tillfället inte nyttjas aktivt, men som utsätts för återkommande markstörning och därigenom hålls öppna. Det kan exempelvis röra sig om rivningstomter, upplagsplatser, industritomter, sand- och grustäkter eller banvallar. Dessa miljöer hyser ofta goda förutsättningar för pollinatörer genom att vara öppna och solbelysta och rika på sand och grus för bobyggande. De hyser även en förhållandevis god tillgång på blommande växter. Därmed utgör de en ofta förbisedd och viktig funktion för bevarandet av biologisk mångfald i och i anslutning till stadsmiljön.  

Du som markägare har stora möjligheter att arbeta värdeskapande. Är du en kommun som saknar rådighet över marken kan du i stället arbeta med information och kunskapsspridning.

Nedlagda sand- och grustäkter eller sådana med måttlig nyttjandegrad är miljöer med särskilt goda förutsättningar att stärka pollinatörer. Här finns livsmiljöer som annars förekommer i begränsad omfattning i landskapet, såsom solbelysta sandslänter och näringsfattiga och sandrika gräsmarker med artrik flora. Efterbehandlingsåtgärder av nedlagda täkter bör därför inte alltid ha som mål att återställa miljön såsom den en gång såg ut, utan i stället tillvarata de möjligheter som den nya miljön skapat. 

Exempel på åtgärder för sand- och grustäkter, upplag och vallar

Följande åtgärder är lämpliga för sand- och grustäkter, men kan även tillämpas på andra platser med likande förutsättningar såsom upplag och vallar:

• Skapa och bibehåll slänter med sand, fint grus eller sandblandad jord och prioritera sådana som är vända åt syd och sydost. 
• Variera släntlutningen så att skred och ras kan ske naturligt i måttlig och varierande grad. Det bibehåller den öppna miljön och bidrar med störning av värde för både insekter och växter. 
• Schakta av ytor som bildat en artfattig grässvål för att blottgöra underliggande sand och jord. Upprepa vid behov. 
• Ta bort träd och buskar så att inte mer än 20 % av markytan skuggas. Behåll i största mån sälg och andra pollen- och nektargivande arter såsom rönn och nypon. Upprepa vid behov. 
• Skapa förutsättningar för solbelysta småvatten med varierande djup som är tillräckligt stora för att inte torka ut under sommaren. Dessa är bland annat avgörande för de blomflugor vars larvstadium sker i vatten, men är av glädje även för många andra organismgrupper.  
• Anlägg gärna leder för mountainbike, ridning eller motsvarande genom nedlagda täkter för att bibehålla viss grad av markstörning.  
• Sätt upp informationsskyltar för att informera och undervisa allmänheten om åtgärderna.
• Områdena kan kräva skötsel för att bibehålla sina värden, om än i liten omfattning. En skötselplan för respektive område bör därför tas fram.  

Lokala exempel

Längs kraftledningsgatan från Malmslätts återvinningscentral till Trafikplats Ryd och vidare mot Mjärdevirondellen har Linköpings kommun restaurerat sandmiljöer under flera års tid. Detta har genomförts med hjälp av gallerskopa, som kan gräva bort sly och rotdelar samtidigt som den fina, sandiga jorden lämnas kvar och blottas på platsen. Ingen sådd har behövts eftersom jorden är naturligt mager och konkurrensstarka näringsälskare såsom gräs inte har kunnat etablera sig. Det räckte med att gräva i marken för att fröbanken skulle komma till ytan.

Områdets flackare delar slåttras en gång i september varje år och materialet får ligga kvar 1-2 veckor innan det körs bort. Även områdets brantare släntytor har rensats på sly, eftersom dessa erbjuder särskilt varma och torra livsmiljöer i sydvända lägen.

Floran som har dykt upp efter restaureringarna är karaktäristisk för sandiga marker, med flera hotade arter och en stor mångfald. Undersökningar av insektslivet har också visat på en stor mångfald, med bland annat stora mängder bastardsvärmare och det hotade stortapetserarbiet. 

Restaurerad sandslänt vid Malmenvägen

Traditionellt brukade ängs- och betesmarker hyser en enastående flora och fauna, men idag återstår endast ett fåtal procent av vad som en gång var. Åtgärder för att bevara och restaurera ängs- och betesmarker är därför viktiga insatser för att gynna den biologiska mångfalden i allmänhet och vilda pollinatörer i synnerhet. 

Inom tätorten finnas det möjligt att restaurera eller omvandla artfattiga gräsytor så att de efterliknar klassiska ängsmarker. Nedan ges en beskrivning av hur du går till väga och vad du bör tänka på för att nå framgång.  

Val av plats

Platsen behöver till övervägande del vara solbelyst för att bäst gynna de insekter och växter miljön är ämnad för. Välj även en plats som ligger inom spridningsavstånd (<1 km) från motsvarande miljöer för att bidra till den gröna infrastrukturen och för att insekterna ska kunna nå fram. 

Jordtyp

Jorden bör vara näringsfattig, fri från invasiva arter och rotogräs såsom kvickrot och kirskål och ha god genomsläpplighet för att ängsfloran ska trivas och inte konkurreras ut av andra arter. Om jorden inte ger rätt förutsättningar kan investeringen i tid och pengar bli bortkastad.

Vid behov kan det översta jordlagret (cirka 10–20 cm) behöva schaktas bort och ersättas med ny mager och sandblandad mulljord. Det gäller särskilt mark som tidigare varit gödslad eller har högt lerinnehåll. Här är det viktigt att krav ställs på den nya jorden så att den inte innehåller rotogräs eller invasiva växter! 

Är den ursprungliga jorden på vald plats lämplig kan ändå den översta grässvålen behöva tas bort för att nysådden ska ges möjlighet att etablera sig. Fläckar där ängsblommor redan förekommer sparas.  

Frösådd

Färdiga ängsfröblandningar finns att köpa från ett flertal återförsäljare. Det är viktigt att återförsäljaren utgått från svenskt frömaterial från inhemska växter så att de är anpassade efter det svenska klimatet och de svenska pollinatörerna. 

Det går bra att så både på våren (april/maj) och hösten (aug/sep), men rekommendationen är att anpassa tidpunkten så att risken för torka minimeras. Dosera ut fröna på jordytan enligt mängdanvisningarna på förpackningen. Packa lätt med gallervält eller motsvarande. 

Pluggplanta

För snabbare blomning och etablering kan pluggplantor användas, det vill säga små plantor med utvecklade rotsystem. Dessa kan du själv driva fram från frö för senare utplantering, eller köpa från återförsäljare. Var även här noga med att använda inhemska, härdade frön och plantor.   

Skötsel

Den första tiden efter sådd kan stödbevattning vara nödvändig. Under de närmsta åren kan vindspridda ogräs behöva rensas för att önskvärd flora inte ska konkurreras ut innan den hunnit etablera sig.  

Slå helst växtligheten med slåtterbalk eller lie i augusti när blomningen är över och fröna har mognat. Låt växtresterna ligga kvar ett par dagar för att fröa av sig, men ta sedan bort dem så att marken över tid utarmas på näring. Om växtligheten hinner komma upp igen innan säsongen är över kan fagning under tidig vår krävas, då den torra förnan räfsas bort. Fagning kan även göras för att få bort eventuellt täckande lövskikt. Det går även bra att vid enstaka tillfällen och under kontrollerade former bränna fjolårets växtlighet. Det bör ske i mars eller april när det är som torrast och tillväxtperioden inte startat. 

Om den nya marken inte kommer att betas av djur är det betydelsefullt att då och då ”störa” den manuellt, exempelvis genom att skrapa upp fläckar med öppen jord. Det bidrar till att nya plantor kan etableras via frön och ger solitära bin en möjlighet att gräva sina bon. Komplettera även med faunadepåer, bihotell och liknande boplatser, samt tidigt blommande pollen- och nektarväxter såsom sälg.

Med rätt förutsättningar och skötsel kommer ängsmiljön sannolikt bli ett paradis för pollinerande insekter, men även för många andra arter. Men ha tålamod, vissa växtarter tar flera år på sig att blomma. Ge därför inte upp även om ängsmiljön till en början ser lite tråkig ut.

Lokala exempel

Längs Glyttingevägen mellan Ryd och järnvägen har Linköpings kommun restaurerat en igenvuxen gräsmark. Ytan är ett långsmalt sydvänt bryn på nästan 700 meter med rika inslag av blommande och bärande buskar och träd, vilket vi såg en stor potential i. Markskiktet var dock ganska näringsrikt, med en tjock grässvål och låg förekomst av blommande örter. 

Vi började restaureringen med att gallra bort en del vanliga lövträd, dels för att underlätta framtida slåtter dels för att ge bättre förutsättningar för de ekar och körbärsträd som vi ville ha kvar. Stammarna som avverkades placerades stående i grupper med sand i botten, och hål med olika dimensioner borrades i stammarna för att erbjuda boplatser för pollinatörer.

Vi fortsatte med att skrapa av grässvålen till ca 2-3 dms djup. Massorna som uppstod samlade vi i områdets nordkant och delar av dessa täcktes med sand. Sand samlades även i högar och i markblottor för att få lite olika typer av sandmiljöer. Den blottade jorden såddes med inhemska ängsfröer, ca 1 g/m2. Pluggplantor av väddklint, åkervädd och ängsvädd planterades i grupper i anslutning till de nya sandblottorna för att ytterligare hjälpa områdets florautveckling. Från den första hösten efter restaureringen har området slåttras årligen en gång i september med uppsamling av växtmaterialet 1-2 veckor efteråt. Växterna från ängsfröerna kommer igen starkt varje år och det sällsynta stortapetserarbiet har hittat till platsen!

Längs Glyttingevägen i Ryd har ängsväxter såtts in och även planterats i områden där matjorden skrapats av och natursand lagts ut.

Vid Smedstads dammar har en stor bibädd anlagts intill områdets parkering. I sanden har flera tusen ängsväxter planterats.

Växter bistår pollinerande insekter med två födokällor – pollen och nektar. Pollenet är proteinrikt och används för äggproduktion och tillväxt, medan sockret i nektarn används som energi. Eftersom växter bildar pollen och nektar av olika kvalitet, samtidigt som de pollinerande insekterna har olika behov, finns det mer eller mindre fördelaktiga växtval att göra vid ny- och omplanteringar.

Det här kan du göra för att gynna pollinerande insekter vid ny- och omplanteringar: 

1. Välj i första hand blommande växter framför rent dekorativa. Prydnadsgräs och andra växter med enbart ett estetiskt värde bör utgöra en mindre del av en plantering. Välj i stället växer som kan bistå med pollen och nektar. Blommande växter kan dock kräva mer skötsel om vissna blommor behöver tas bort för att det estetiska värdet ska behållas. Då kan det vara värt att prioritera mindre underhållskrävande växter med lång blomningstid.
2. Blanda och sprid ut växter med olika blomningstid så att pollinatörerna har tillgång till nektar och pollen under hela säsongen, från tidig vår till sen höst. För de allra tidigaste humledrottningarna och övervintrande fjärilarna utgör blommande sälg en avgörande födoresurs, på samma sätt som exempelvis renfana är viktig under sensommaren innan vinterdvalan. En jämn tillgång på föda som täcker in hela säsongen är avgörande för pollinerande insekters överlevnad.  
3. Välj växter med dokumenterad hög attraktionskraft och som kan bidra med högkvalitativ nektar och pollen i stor mängd. Pollinerande insekter kan söka föda hos många olika växter, men växter med lägre nektar- och pollenkvalitét behöver besökas mer frekvent för att behoven hos insekten ska nås. Det kan i sin tur påverka arternas fortplantning och överlevnad. Det finns idag listor att tillgå över vilka växter som har störst attraktionskraft och betydelse för pollinatörer, bland annat via Jordbruksverket. Klintväxter, fingerborgsblomma, blåeld, honungsört, nävesläktet, kungsmynta och lavendel är exempel på växter som klassificeras som särskilt betydelsefulla. 
   
   Jordbruksverket- Blommor och bin, en sammanställning av olika örters attraktionsvärde för bin
4. Prioritera växter som förutom att bilda nektar och pollen även bildar frukter som andra arter kan äta. Vid ny- och omplanteringar är det värdefullt att välja arter som inte bara pollinerande insekter kan nyttja, utan även andra arter genom den frukt som bildas efter pollinering. Det gäller särskilt vid plantering av träd och buskar då dessa har möjlighet att producera frukt av betydelsefull kvantitet. Rönn, oxel, fågelbär, aronia, slån och fläder är exempel på växter som både blommar och bildar frukt av nytta för djur såväl som för människor.   
5. Ge plats för fjärilarnas värdväxter. Fjärilar är beroende av värdväxter, det vill säga specifika växter som larverna äter innan de förpuppas och slutligen blir de individer vi ser flyga omkring. Vissa fjärilslarver är så kallade specialister och kan endast utvecklas genom att äta specifika växtarter. Exempelvis äter nässelfjäril och påfågelöga enbart av brännässlor. Andra fjärilslarver har förmågan att äta av flera växtarter, om än inom samma växtfamilj, såsom rapsfjäril (korsblommiga växter) samt olika blåvingar (ärtväxter). Många växter som fjärilarna är beroende av förekommer sparsamt i stadsmiljön, vilket förklarar varför fjärilar idag är ett sällsynt inslag i stadsbilden. Genom att avsätta ytor för brännässla, kärringtand, kålväxter, brakved, gulvial, men även gräs såsom hundäxing och timotej, ges fjärilarna en större chans att nå framgång även i de centrala delarna av kommunen. Vid kommunal planering samordnas detta med fördel med Linköpings skötsel av gräsmattor, grönytor och ruderatmarker (se kapitel 2 och 3). Liknande åtgärder kan med enkelhet även genomföras av privata markägare.
6. Glöm inte våra vanliga ängsväxter och blommande buskar. I trädgårdar, parker och andra grönytor finns en fantastisk möjlighet att kombinera våra trädgårdsväxter med sådd och plantering av ängens blommor och brynets buskar. Kombinationen av väl valda trädgårdsväxter och ängens blommor och buskar kan ge en oslagbar blomning från vår till höst. Du kan samla egna frön från vägkanter och andra blomrika miljöer, eller köpa färdiga fröblandningar, och odla upp för att skapa ängsliknande ytor. De allra bästa ängsväxterna som lockar flest pollinatörer är fibblor, blåklockor, väddar och klintar. 

Tinnerö trädgård

Med mikroklimat avses klimatet inom ett mycket begränsat område och som skiljer sig mot omgivningen. Vi människor kan enkelt känna av att det är varmare och blåser mindre om vi står lutade mot en husfasad jämfört med om vi kliver två meter ut. Insekter är betydligt känsligare än så och kan känna av variationer i temperatur, vindhastighet, lufttryck och luftfuktighet ner på millimeternivå och som dessutom påverkar dem i större omfattning. Det är något som behöver tas hänsyn till vid åtgärder för att gynna insekter, i det här fallet pollinerande sådana.  

På samma sätt som att de vilda pollinatörerna behöver en variation av miljöer i det storskaliga landskapet, behöver de en variation av miljöer lokalt. Insekter är växelvarma organismer, det vill säga deras kroppstemperatur varierar med omgivningens. Värme är därför en mycket viktig klimatfaktor för pollinatörernas aktivitetsnivå och larvutveckling. Av den anledningen bör rabatter, sandmiljöer, faunadepåer och andra åtgärder placeras varmt och soligt i sydostligt till sydvästligt läge.    

Humlor är särskilt goda flygare och kan utan större problem stå emot både viss kyla och vind, medan fjärilar och blomflugor är betydligt känsligare. Med fördel planteras därför träd och buskar som vindskydd intill exempelvis rabatter för att på så sätt skapa ett stabilare mikroklimat. Dekorativa block och stenar, liksom tegelväggar och motsvarande, fyller liknande funktion genom att stråla ut lagrad solvärme på natten och därmed jämna ut temperaturskillnaden mot dagen.

För höga temperaturer och långa värmeböljor påverkar pollinatörerna negativt. Detta är något som förväntas förekomma allt oftare som konsekvens av pågående klimatförändringar. Därför är det viktigt att det samtidigt finns möjlighet för pollinatörerna att söka skydd när solen står som högst. Träd och buskar skapar skugga och kan kompletteras med dammar och bäckar som genom avdunstning ger en kylande effekt. Skuggan på undersidan av storbladiga växter fungerar också kylande. 

Ledorden avseende mikroklimat för pollinatörer är lite motsägelsefullt stabilitet genom variation. Grundläggande är ett varmt, skyddat och stabilt mikroklimat. För att nå dit kan en variation av kompletterande miljöer behövas som i sin tur bidrar till olika mikroklimat (och mikrohabitat) som tillgodoser behoven hos olika arter vid olika tillfällen. 

Lokala exempel

I Tinnerö eklandskap har vi gjort många åtgärder för att gynna pollinerande insekter och vi letar alltid efter särskilt gynnsamma platser med det bästa mikroklimatet lämpligt att utveckla till boplatsområden för vilda bin och andra värmeälskande insekter. 

I Tinnerö trädgård finns gamla stenmurar där vi söder om murarna bytt ut matjord och lera med osorterad sand. Sandbäddarna har sedan såtts och även planterats med ängsväxter. Stenmurarna skapar lä från norr och lagrar värme när solen gått ner. Planteringarna ger pollen och nektar, men också en variation i mikroklimatet. Bättre än så kan inte vilda bin som bygger bo i marken få det.   

För arter som bor i trädhål som gamla insektsgångar har vi ställt upp borrade stockar, exempelvis vid den sydvända fasaden av Tinnerö arbetarbostad norr om rundlogen. En enkel, billig men ändå effektiv åtgärd. Redan andra året flyttade det rödlistade biet stampansarbi in.

Ett ännu bättre exempel på bra lokalklimat är bihotellen vid Fröbergets ladugård. Där skapar ladugårdsväggen lä från norr. De stora slånbrynen i söder skapar en vindskyddad glänta framför bihotellen. Hotellen är också regnskyddade med tegeltak.

Ett annat perfekt mikroklimat finns väster om Haningeleden intill Magasinshagen där en övergiven asfalterad vägramp omvandlats till ett biparadis. Vägrampen lutar kraftig mot sydost, vilket är det optimala väderstrecket för bin då det fångar förmiddagssolen bäst. Förmiddagar är bin och pollinerare som mest aktiva. På rampen har vi fräst bort asfalten och bytt ut den mot osorterad sand. Ängsväxter har planterats och redan på några få år har rampen blivit en av Tinnerös bästa lokaler för solitära gaddsteklar med mer än 90 noterade arter.

Magasinshagens vägramp

Fröbergets entrébyggnad

Tinnerö trädgård

Bristen på blommor är en faktor som bidragit till det som idag benämns som pollineringskrisen. Åtgärder för att gynna pollinerande insekter fokuserar därför ofta på att öka mängden pollen- och nektarproducerande växter. Samtidigt lider pollinatörerna brist på lämpliga boplatsmiljöer och att tillgodose det behovet är ytterligare en viktig aspekt att beakta för att vända den negativa trenden. För alla typer av boplatser är det mycket viktigt att de är solbelysta och vindskyddade.

Humlor

Humlor bygger gärna sina bon i övergivna sork- eller musbon, men även i murkna stubbar, hålträd, stenmurar, gamla halmbalar eller andra miljöer som kan erbjuda skydd. För att underlätta för humlorna är det därför viktigt att man inte ”städar” för noga i sin trädgård eller i offentliga grönytor så att potentiella livsmiljöer försvinner. 

Det går även att med små medel tillverka bon för humlor, på liknande sätt som man gör med holkar för fåglar. Ett blomkrukebo görs enkelt genom att gräva ned en oglaserad lerkruka, cirka 15 cm i diameter, så att hålet på undersidan av krukan hamnar i nivå med marken eller något upphöjt. Innan krukan grävs ner fylls den till hälften med bomaterial såsom torra löv, hö eller spån. Kan man få tag i material som luktar mus, exempelvis via en zooaffär, underlättar det för humlan att navigera rätt. Placera krukan soligt och skyddat och utan att den översvämmas vid kraftiga regn. 

Humlebon kan även byggas av trä och då placeras på marken, på en mur eller en annan varm plats. Humlor är goda flygare, så det är viktigare att hitta en lämplig plats för boet än att boet ska ligga nära blomresurserna. Sidorna på boet bör vara cirka 10–15 cm och ingångshålet cirka 12-15 mm, vilket placeras i kanten till en vägg.  

Solitära bin

Solitära bin lever till skillnad från humlor och honungsbin inte i samhällen utan bygger enskilt ett bo där de lägger sina ägg och föder upp sina larver. Vissa arter gräver gångar i marken medan andra utnyttjar befintliga hålrum i exempelvis död ved och växtstjälkar. 

Grävande arter vill ha blottad sand alternativt jord, helst i sydvända sluttningar såsom dikeskanter. Sådana ytor kan skapas genom att den översta jordmånen tas bort på lämpliga platser. Det går även att anlägga bibäddar, det vill säga högar med solbelyst sandig jord (Figur 1). Högarna bör minst bestå av två kubikmeter sand, vara >50 cm djupa och till >70 % vegetationsfri, vilket kan innebära viss skötsel för att funktionen ska bibehållas över tid.

Solitära bin som bygger bon i larvgångar i död ved kan hjälpas genom att högar med grov död ved, så kallade faunadepåer, placeras ut. Dessa gynnar samtidigt många andra arter såsom skalbaggar och svampar. Det går även bra att borra hål i färskare stockar för att efterlikna larvgångar, där hålen bör vara minst 10 cm långa och variera mellan 2–13 mm i diameter för att olika arters behov ska tillgodoses.

Biholkar, bibatterier eller bihotell är en samling av träbitar med uppborrade hål i eller buntar av vass eller bambu, som även de ska sitta i skyddade och solbelysta lägen (Figur). Lämpligen placeras större samlingar ut i anslutning till trädgård eller gröda i behov av pollinering. Många små solitära bin har inte förmågan att flyga långa sträckor mellan blomresurserna och sitt bo. Därför är det viktigt att de konstgjorda bona placeras så nära blomresurserna som möjligt.

Lergetingar

Lergetingarna samlar fjärils- och skalbaggslarver som föda till sin avkomma. Deras boplatser är helst i helt vertikala lägen och de trivs bra om man murar upp en liten vägg av vanligt murbruk i ett solbelyst och vindskyddat läge (Figur 3). Lergetingens bo är väldigt karaktäristiskt då de inte bara gräver ett hål i väggen utan även förser det med en lång snabelformad skorsten. Flera sällsynta guldsteklar parasiterar lergetingarnas bon. Även några vilda bin kan gräva bon i lerväggar.   

Dagfjärilar 

De allra flesta dagfjärilar övervintrar antingen som ägg, larv eller puppa i marken i närheten av deras värdväxter. Med värdväxter menas artspecifika växter som fjärilslarver behöver för att kunna växa, förpuppas och utvecklas till en fjäril (Figur 2). Specifika övervintringsplatser för dessa fjärilar är därför inget större hinder för överlevnad. Arter som övervintrar som vuxna individer däremot, såsom nässelfjäril, påfågelöga, citronfjäril och sorgmantel, vill gärna ha skyddade platser för sin övervintring. Vedhögar, halvöppna uthus och ladugårdar, stenmurar med mera utgör lämpliga miljöer för dessa.   

Blomflugor

Blomflugornas larver lever i andra miljöer och nyttjar andra näringskällor än de fullbildade flugorna. Vissa blomflugor äter växtdelar eller dött organiskt material medan andra lever som rovdjur på bland annat bladlöss. Larverna förekommer i en rad olika livsmiljöer, allt från skogar och våtmarker till gräsmarker och dammar. Dessa livsmiljöer förekommer i mindre utsträckning i staden jämfört med det övriga landskapet, varför åtgärder inom tätorten blir särskilt betydelsefulla.  

Faunadepåer med död och murken ved kan nyttjas av flera arter blomflugor. Vissa bildar gångar i veden, vilka i sin tur kan nyttjas av solitära bin. För blomflugor som utvecklas i vatten är förekomsten av dammar och våtmarker helt avgörande.   

Lokalt exempel

Vid Fröbergets entré i Tinnerö eklandskap har de syd- och västvända fasaderna på entrébyggnaden försetts med en stor mängd boplatser för pollinerande insekter, fåglar och fladdermöss. En lång rad olika material har använts för att gynna så många arter som möjligt. Runt entrébyggnaden har den solbelysta marken försetts med ett tjockt lager osorterad sand för alla arter som bygger bo i marken. Missa inte heller ett besök vid Fröbergets ladugård uppe på kullen när du är på plats. Här har Föreningen Linköpings Ekopark byggt flera ”bihotell” i mer normal storlek lämpliga för en villaträdgård. En av landets främsta kännare av vilda bin har utsett dessa till de bästa bihotell han sett!

Fröbergets entrébyggnad

Förlust och fragmentering av livsmiljöer är två av de mest betydande hoten mot den biologiska mångfalden, däribland pollinerande insekter. Fragmentering innebär att livsmiljöer splittras upp i mindre områden mer eller mindre skilda från varandra. Om spridningsmöjligheter finns mellan områdena blir konsekvensen av fragmenteringen mindre jämfört med om barriärer sätter stopp och de fragmenterade livsmiljöerna i stället blir som små, isolerade öar. 

I en stadsmiljö kan höga byggnader och stora, hårdgjorda ytor utgöra svårhanterade barriärer för många pollinerade insekter. Vid exploateringar är det därför viktigt att hänsyn tas till insekternas möjlighet till både livsutrymme och spridning på en skala större än den enskilda detaljplanen.

I Linköpings kommuns pollineringspolicy finns flera vägledande punkter för att främja pollinerande insekter och pollinering inom stadsutveckling och förvaltning. Grundläggande är att pollinerande insekter ska beaktas med hjälp av sakkunnig i hela samhällsbyggnadsprocessen, från planering vidare till byggande och långsiktig förvaltning. Ett steg i det är att en påverkansbedömning ska utföras i början av detaljplanearbetet så att skada i första hand kan undvikas, i andra hand minimeras genom skydds- och återställandeåtgärder och i tredje hand kompenseras om skada trots allt kvarstår. Ett övergripande syfte är att pollinerande insekter och deras livsmiljöer ska ses som en resurs, som utöver pollinering skapar mervärden för staden och dess invånare. Tanke- och arbetssättet ska förmedlas till kommunens samtliga förvaltningar och bolag, men dessutom till samarbetspartner såsom byggherrar och arkitekter och till den breda allmänheten. Mer information finns att tillgå i kommunens pollineringspolicy. 

Exempelvis ska behovet av pollen och nektar beaktas i växtvalet i alla planteringar som kan tillkomma vid en exploatering, såsom rabatter och trädrader. Rent dekorativa växter ska undvikas till fördel för sådana som kan generera pollen och nektar, men även bär av glädje för många andra arter. 

Lokalt exempel

Vid byggnation av cykellänken längs med Brokindsleden i Hjulsbro har ett stort antal blommande buskar planterats längs den nya cykelvägen. Här valdes arter som är särskilt gynnsamma för pollinerande insekter. Eftersom cykelvägen går längs fina ekmiljöer planterades främst naturligt förekommande buskar och träd som hagtorn, slån, nypon, rönn, vildapel, fågelbär och lind. Planteringen skapar lä och vacker blomning för cyklisten och viktiga födoresurser för pollinerande insekter och andra djur. Vegetationen bidrar samtidigt till den gröna infrastrukturen och utgör en värdefull ledstruktur som underlättar för arters spridning i landskapet.

Pollineringsplanteringar längs Brokindsleden

Det finns flera saker du kan göra för att gynna pollinatörer i din trädgård. Genom att gynna pollinatörer skapar du samtidigt mervärden för dig själv genom ökad blomsterprakt, härliga dofter, ett surr av liv och såklart pollinering av det du odlar. 

Pollinatörvänlig rabatt

Det bästa läget för en pollinatörvänlig rabatt är soligt och vindskyddat eftersom de pollinerande insekterna älskar värme. Välj därför också växter som trivs i en sådan miljö. För att rabatten ska kunna bidra med föda under hela säsongen behöver växterna ha olika blomningstid, från tidig vår till sen höst. Information om växtplats och blomningstid står oftast på krukan växterna kommer i, eller fråga personalen i butiken. Ett blomningsschema med ett urval av lämpliga rabattväxter som är särskilt attraktiva för pollinerare ges i Tabell 1. Komplettera gärna rabatten med träd och buskar såsom sälg, äpple, vinbär, vildkaprifol, syrenbuddleja eller rönn.

Tabell 1. Blomningsschema med lämpliga rabattväxter.

Kryddträdgård

Många kryddor som används vid matlagning har blommor som är attraktiva för pollinerare. Att anlägga ett land med kryddor såsom dill, salvia, gräslök, citronmeliss, basilika, oregano, körvel, mejram samt olika sorters timjan blir därför ett värdefullt tillskott utifrån flera aspekter. Det är dock nödvändigt att skörda kryddorna sparsamt så att de hinner växa till sig och blomma, så odla hellre för mycket än för lite (Figur 1). 

Boplatser för pollinerare

De pollinerande insekterna behöver inte bara något att äta utan även någonstans att bo i anslutning till växterna. 

Spara stammen om ett grovt träd tagits ner. I denna kan vedlevande skalbaggar gnaga gångar som solitära bin i sin tur använder som bo till sina larver. Placera stammen solbelyst så hittar insekterna dit själva. För att snabba på processen kan man själv borra djupa hål av olika dimension (2–13 mm) på sidan av stocken. Bon till solitära bin kan även skapas genom att bunta ihop ihåliga bambupinnar eller vasstrån och sedan placera dessa solbelyst och skyddat. Ser man att en hålighet har satts igen med lera vet man att en insekt har lagt ägg där. 

Skapa skrymslen i trädgården, exempelvis med hjälp av stenhögar eller vedtravar. Skrymslena kan utgöra plats för humlors bobyggande och för fjärilars övervintring. Humlebon kan även göras genom att gräva ner en oglaserad lerkruka, cirka 15 cm i diameter, så att hålet på undersidan av krukan hamnar i nivå med marken eller något upphöjt. Innan krukan grävs ner fylls den till hälften med bomaterial såsom torra löv, hö eller spån. Placera krukan soligt och skyddat och utan att den översvämmas vid kraftiga regn.

Fler förslag till hur man kan bidra med boplatser finner du i kapitlet "Boplatser för pollinatörer".

Minska trädgårdsskötseln 

Ha gärna en avslappnad inställning till trädgårdsarbetet så att den blir mindre ”städad”, åtminstone i delar av trädgården: 

• Undvik att klippa gräsmattans inslag av blommande växter såsom vitklöver, maskros och tusensköna. Vänta med att klippa tills efter blomningen då de utgör värdefulla födokällor. 
• Låt delar av gräsmattan komma upp och få en mer ängsliknande karaktär. Slå/klipp marken först i mitten av augusti och ta bort växtresterna. Så gärna in en ängsfröblandning för att öka inslaget av blommor (se faktablad nummer 2 för fler tips).
• Spara större bestånd av brännässla så att larverna till dagfjärilar som nässelfjäril och påfågelöga har något att äta. Brännässla är nämligen det enda de kan äta för att växa och sedermera utvecklas till fjärilar. 
• Lämna högar med löv och grenklipp. På så vis skapas små livsmiljöer i trädgården som annars skulle utgöras av en resursfattig, kortklippt gräsmatta.  

Privata trädgårdar kan utgöra en betydande del av en stads grönområden. De besitter därmed stor potential att göra verklig nytta för pollinatörer!

Lokalt exempel 

Mitt i Tinnerö eklandskap ligger Tinnerö gård med sin stora trädgård. Här har Linköpings kommun i 10 års tid arbetat med att skapa en artrik trädgård särskilt anpassad för bin, humlor och fjärilar. Stora delar av trädgården sköts som äng och mängder av ängsväxter, kulturväxter, buskar och träd har planterats för födosök under hela växtsäsongen och för att skapa solbelysta platser i lä (Figur 2, 3 och 4). Stora bibäddar av natursand, biholkar och lerväggar har skapats som boplatser. Arbetet har utvärderats genom återkommande inventeringar och antalet vildbin och andra solitära gaddsteklar har ökat explosionsartat och vid 2022 års inventeringar har nu mer än 170 arter solitära gaddsteklar noterats varav 10 arter är rödlistade. Tinnerö trädgård är kanske Sveriges artrikaste!? Är grinden öppen till trädgården får ni gärna komma in och visas runt av vår trädgårdsmästare! 

Vårlökar och äppelblom i Tinnerö

Sälggökbi