Skäggetorpsskolan har under 2021 bytt namn till Ulleviskolan. Högstadieeleverna har flyttats till andra skolor och nu är detta en skola för förskolebarn och elever till och med årskurs 6. Rektor för skolan är Diana Rankinen.
– Det är så kul att bygga upp en skola. Det är så brett. Jag tröttnar aldrig, säger hon.
Diana Rankinen är 40 år. Hon växte upp i Skäggetorp i en trerumslägenhet med en ensamstående mamma och två syskon. Högstadiet gick hon på Skäggetorpsskolan. Syskonen var mycket äldre än Diana och flyttade hemifrån långt före sin lillasyster.
– Det var jag och mamma.
Fantastisk värdegrund
Det ingen mer än syskonen visste var att Dianas mamma var psykiskt sjuk i schizofreni. Diana berättar lugnt och med kärlek om sin mamma.
– Hon orkade inte stötta i föräldraskapet, men hon gav mig en fantastisk värdegrund. Hon visade omtanke och generositet och hon visade att man ska vara rädd om djur och natur.
Mammans sjukdom var inte uppenbar för alla. Hon klarade att sköta sitt arbete som undersköterska och hon skötte familjens hem med omsorg. Hon levde också på det hela taget ett hälsosamt liv.
– Mamma var helt fantastisk i det hon orkade. Hon gav mig tid och gjorde sitt allra bästa för att jag skulle få vara med på saker. Exempelvis fick jag åka på ridläger.
Här bodde Diana med sin mamma.
Men mammans sjukdom var uppenbar för Diana och hennes syskon. Hon kunde exempelvis sitta på en stol och prata för sig själv med någon som inte fanns där. Att dottern sa att de var ensamma var inget som kunde övertyga mamman. I dag när mamman är död kan Diana prata om det här. Men då var hon ensam.
Den andra saken som hon inte pratade med andra om var den allvarliga mobbning hon utsattes för mellan årskurs fyra och åtta. Hon var förföljd, jagad och trakasserad under nästan fem års tid och levde i konstant skräck.
Mammans skörhet gjorde att hon inte orkade stötta sin dotter på det sätt som hade behövts. Ingen visste hur Diana hade det hemma, på fritiden och i skolan.
– Det var hemskt, verkligen, säger hon. Jag var så rädd. Jag kunde sitta på mitt rum hemma med mobbarna utanför som ropade: Kom ut! Kom ut!
Bra på att ta ansvar
Diana var bra på att ta ansvar och började tidigt jobba.
– Jag var kokerska på ridläger när jag var tolv år. Drivet att kunna fixa saker hade jag med mig hemifrån. Det var däremot tufft att bli vuxen och inte ha någon förebild.
Att inte ha något stöd hemifrån och att hela tiden vara utsatt för mobbning gjorde Diana arg och upprorisk.
– Jag var konstant rädd. Jag hade en dålig attityd ibland och var en clown ibland. Jag kände att ingen av lärarna gillade mig och jag fick ofta skulden för sådant som jag inte var skyldig till.
I årskurs 9 när mobbandet hade tagit slut fick Diana äntligen ro att studera. Diana placerades i en mindre studiegrupp, en så kallad Obs-klass i högstadiet.
– Det är bra att Obs-klasserna är borta. Vi försöker i stället vara detektiver och hitta orsaker till barnens beteende, säger Diana.
– Jag vrålpluggade. Sedan kom jag in på Barn- och fritidsprogrammet men bytte till Mediaprogrammet. Jag jobbade extra på olika lokala radiokanaler och stortrivdes.
Pluggade till lärare
Men medielandskapet förändrades och Diana såg ingen framtid inom radio. Efter att ha arbetat med lite olika saker började hon därför vid 27 års ålder att plugga till 1-6 lärare.
– Jag tyckte att det var gigantiskt att börja på universitetet. Först tänkte jag hur gör man, kommer jag att klara det här? Men skolan kändes rätt från dag ett. Den verksamhetsförlagda utbildningen gick hur bra som helst. Jag kände direkt att jag ville vidare och bli speciallärare eller rektor.
Omtanke i hemmet under uppväxten men också otrygghet och mobbning. Diana funderar bara en kort stund över vad hon tog med sig från barndomen in i arbetet.
– Min värdegrundskompass, säger hon sedan.
Det fanns en annan sak hon tog med sig. Och det var leendet från en lärare.
– Hon gick alltid med ett leende genom korridorerna. Hon var som en sol och hon log med hela sin kropp. Jag tog med mig det. Alla som jag möter under en dag får ett leende.
"Jag är alltid trygg"
Hon ser egentligen inget gott med att ha varit så utsatt och rädd som hon var men en sak gav det i alla fall.
– Det finns ingen konflikt eller något möte som jag känner rädsla inför. Jag är inte rädd för känslor. Jag är alltid trygg, exempelvis när jag möter ledsna vårdnadshavare. Det krävs mycket för att jag inte ska mäkta med ledarskapet.
Diana menar att det finns många möjligheter för var och en. Saker kanske inte sker när man tror att de ska ske. Livet går upp och ner. I skolans värld ska allt ske nu. Det är nu eleverna ska plugga och få betyg. Det är nu de ska orka.
– Som lärare måste vi förstå att inre saker styr hur mycket energikapital eleverna har att ge till andra saker.
Tog jägarexamen
En av de saker som Diana alltid har fått energi av är att rida. Hon har ridit sedan hon var sex år, och det var ingen självklarhet för ett barn till en ensamstående mamma med låg lön.
– Jag och min kompis slet till oss ridtid genom att jobba i stallet. Om vi mockade och skötte utfordringen så fick vi tre timmars ridtid.
Dianas stora naturintresse och intresset för viltvård fick henne att ta jägarexamen hösten 2020. Så småningom hoppas hon kunna fixa mat till middagsbordet med sina nya färdigheter.
Och så var det det här med tatueringen som täcker henne höga arm.
Motivet skildrar hennes eget liv så som det varit. Där finns bland annat ett aggressivt lejon och en tjej på en häst som stegrar sig.
– Hon är lugn och har koll. Det är jag, säger Diana.
Text: Eva-Karin Strand Wåtz
Foto: Åke Karlsson
