Karin Olanders är idag kultur- och fritidsdirektör. När morden inträffade var hon skolområdeschef för skolorna på T1, där Mohamad Ammouri och två syskon till honom gick. I samband med morden blev hon också krisledande chef för skolorna.
Klockan nio
Klockan nio den 19 oktober 2004 ringde rektorn på Fridtunaskolan och berättade för Karin att polisen hade hört av sig och sagt att en elev blivit skadad på väg till skolan.
-Min reaktion var, vi kör igång krisarbetet direkt för att vara beredda.
Efter det gick det två timmar innan Karin fick veta vad som hade hänt. När den första chocken lagt sig började arbetet med att fundera över hur hon kunde skapa säkerhet och trygghet för många, men inte minst för Mohamads klasskamrater och andra elever på skolorna.
– Skolverksamheten har rutin för att hantera sorg. Men nu hade vi också säkerhetsperspektivet. Det otäcka då var att vi visste att det gick runt en människa som hade mördat, och vi visste inte om det skulle hända igen. Jag satt sedan hela natten och tänkte på vad vi inte får missa, säger Karin.
Angripen
Ungefär samtidigt som Karin fick informationen deltog Anders Lindkvist som då var kommunens informationschef i ett sammanträde i stadshuset. Under sammanträdet fick han ett första samtal från dåvarande säkerhetschef Kenneth Andersson. Han fick då reda på att en person blivit angripen. En stund senare fick han information om att det gällde två personer.
-Jag minns att jag frågade, är polis där och ambulans, säger Anders.
Att dubbelmordet har klarats upp är en befrielse, säger dåvarande informationschef Anders Lindkvist. Foto: Linnea Hellqvist
När vidden av det som inträffat blev klart sattes en grupp samman med representanter för olika delar av kommunen. I gruppen fanns förutom Karin kommunchefen, barn- och ungdomsnämndens ordförande, en tjänsteman från säkerhetsenheten och två från informationsavdelningen, samt barn- och utbildningschefen.
Denna grupp kom under en tid att träffas klockan tio varje dag på Fridtunaskolan.
-Vi hittade en rutin som inte hade funnits förut. Det vi inte hade i rutin lärde vi oss. Det fungerade bra, säger Anders.
-Vi hade allt, men i mycket mindre skala jämfört med idag, och det fungerade, säger Karin.
Skickas hem
Anders hade det övergripande informationsansvaret. Hans kollega journalisten Nina Gregoriusson som var med i gruppen sammanställde den information som skulle skickas hem med barnen till föräldrarna. Information lades också ut på kommunens webbplats.
– Det fanns inte sociala medier då och att lägga ut informationen på webbplatsen var i sig ganska nytt, säger Anders.
Det krävdes en hel del samordning mellan både kommunala tjänstemän och politiker men också med exempelvis polismyndigheten.
-Det här engagerade mer än vi förstod från början och vi fick rutin på att hantera större händelser, säger Anders.
Stort intresse
Inledningsvis var intresset från massmedia väldigt stort. De första tre dagarna arrangerades presskonferenser varje dag. Efter det var det mediala intresset mindre, men säkert en månad efter händelsen ringde både utländsk media och svensk.
- Mycket handlade om att skydda Karin, så att hon fick vara ifred från media. Hon hade sitt ansvar gentemot elever, lärare och föräldrar, säger Anders.
Mycket praktiskt
Under tiden efter mordet var det mycket praktiskt som stod i fokus för gruppen. Barnen fick inte gå till skolan ensamma utan måste följas av sina föräldrar. De fick inte gå ut på rast och i varje entré fanns det vakter.
-Det fanns en väldig oro för barnen. Ingen visste om personen var kapabel att skörda nya offer. Jag skulle säga att det var ett grundskott för samhället. Man visste inte vad man hade att vänta sig. Det var så upprörande att det hade drabbat två oskyldiga personer. Det blev därför en angelägenhet för alla. Att gärningsmannen nu är gripen är fantastiskt. För vår profession kastade det som skedde en skugga över arbetet under många år. Att det nu har klarats upp är en befrielse, säger Anders.
-En av de saker jag tog med mig var den enorma kampvilja och välvilja man har i kris. Det blir ett fokus på att nu ska vi göra detta. Det fanns kärlek i luften, alla ville hjälpa till. Det var en väldigt speciell tid, säger Karin.
Text Eva-Karin Strand Wåtz
