Lekfullhet och allvar när Olle målar

Olle slår sig ner i entréhallen på det informella hemmabygget i Passagen. I det ingår sittplatser på en grön filtmatta, små hyllor med böcker, lampor och konstverk. Det är Passagens egna medarbetare som har byggt det. 

– Vi ville skapa en inbjudande och lekfull känsla. Konsthallen ska vara ett vardagsrum för alla, säger Olle.

Vi pratar om konst. Olle gör kluriga, lite ruffa målningar med, som han själv säger, ”förvirrade figurer i skogen”.  Han har också en del rök och slangar i sina målningar. En inte alltför långsökt tanke är att just dessa inslag har sin grund i uppväxten på brandstationen i Mjölby där Olles pappa var brandchef.

– Så kan det nog vara. Det var ju speciellt att kunna smyga runt i källaren där det fanns mystiska saker och på vinden där branddockorna fanns.

Silverrock

Speciellt för pappans yrkestillhörighet var också en särskild garderob för brandkläder. I den vanliga brandklädseln, som användes vid utryckning, satt byxor och stövlar ihop. Men där fanns också en silverrock som pappan tog på sig när han spelade jultomte. Som vuxen har Olle funderat över den och han gissar att den innehöll asbest.

– Min pappa dog tidigt. Han blev bara 56 år. Under sin tid inom brandkåren kom han i kontakt med många giftiga ämnen. Min syster och jag har pratat många gånger om ifall det var av dem han fick cancer.

Grisar och höns

När Olle lämnade föräldrahemmet bodde han kvar i Mjölby länge. Det var hans bas och där hade han sin familj även när han gick på konsthögskolan Valand i Göteborg. Idag bor han och hustrun på landet, i Boet utanför Ödeshög. Där har barnen växt upp, där byggde han sin ateljé, där har de haft grisar, höns och tuppar. Nu är det bara katter kvar. 

Jag frågar om den där förvirrade figuren i skogen. Är det ditt alter ego? Han nickar.

– Ja, det är väl så. Bilden är väl alltid en spegel av en själv? Den har ju filtrerats genom mig.

Sten i skon

Han fortsätter att prata om konst.

– När jag gick på Valand öppnade man upp för att konstnären inte behövde följa gamla normer, man kunde använda olika material och stilar och även sådant som någon hade annan gjort. Jag gillar när det skaver, som en sten i skon. Jag vill inte illustrera. Konsten ska vara fri. Man behöver inte förstå allting. Beroende på vem man är så kan man hitta olika ingångar i bilderna. Jag kan gilla när jag inte får grepp om egna och andras grejer.

Olle beskriver sig som en scenograf. Han försöker hitta en miljö som fungerar. I den placerar han sedan sina ”skådespelare”.

– Jag vill ha balans mellan humor och allvar.

Vinyler och cd

Olle är också intresserad av film, musik och resor. Han lyssnar mycket på musik, framför allt rock och blues. I hans hyllor finns minst 1 000 skivor; vinyler och cd.

– Ja, jag är en samlare, jag är ingen minimalist. Det syns också i mina målningar.  Sönerna brukar tycka att vi ska rensa ut. Vi pratar ofta om att döstäda, säger Olle och småler.

Olle och hans hustru reser mycket. De har bland annat varit i Indien fyra gånger, på Cuba och i Vietnam. När han fyller 60 nästa år ska de åka till USA.

– Det blir nog till södra USA. Det vore coolt att hyra en jänkare och köra runt med.

Passagen

Olle har jobbat på Passagen sedan 2006. Han är utställningsproducent och utställningstekniker.  Han jobbar deltid och är i perioder ledig för att kunna arbeta med sin konst.

– Jobbet är en viktig del av mitt liv. Jag är glad att jag har det. Jag har träffat många konstnärer genom jobbet och har fått ta del av andra konstnärers tankar.

I hans jobb ingår att tillsammans med kollegorna funderar över vilka konstnärer som ska bjudas in. De hänger och installerar sedan deras konst.

Konsthallen Passagen har en gång i tiden varit saluhall där man har sålt kött, fisk och andra livsmedel. Det är inte synligt för blotta ögat men golvet lutar och vinklarna är sneda. Dessutom är lokalen i grunden mycket stor. På senare har konsthallen gjorts om så att den idag består av tre rum med lite olika storlekar. Det innebär att konstverk från flera konstnärer kan visas samtidigt.

– Kom och titta in. Det är gratis, du får kaffe och du kan välja om du vill gå runt själv eller prata med någon av oss som jobbar här. Vi är till för alla, men vi kan ju aldrig nå alla, det vet vi.

Text Eva-Karin Strand Wåtz, Foto Jeppe Gustafsson