Det är tre år sedan Linköping hade en stadsarkitekt. När nu Erik Adolfsson axlar rollen har han redan en lång erfarenhet av stadsutveckling i Linköping.
– Jag är planarkitekt och började på Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen i Linköpings kommun 2011. Det senaste året har hälften av min tjänst varit som strateg för arkitektur och gestaltning och jag är i grunden ganska trygg och välbekant med arbetsuppgifterna, även om förstås rollen som stadsarkitekt är ny för mig. Det ska bli roligt och spännande, säger Erik Adolfsson.
Dialog och samverkan
Den främsta uppgiften för Linköpings nya stadsarkitekt är att genom dialog och samverkan med byggaktörer och fastighetsägare bidra till, och skapa möjlighetet för, en god stadsutveckling. Uppgiften blir att i dialog och samverkan se till att god arkitektur och stadskvalitéter följer med hela vägen från översiktsplanen via detaljplaner till bygglov och utformning av allmän platsmark.
– Kommunen är ju beroende av marknadsaktörernas drivkraft och den vill vi ta tillvara. Jag är ganska van vid dessa dialoger i och med att jag som planarkitekt har företrätt kommunen. Som stadsarkitekt kommer jag att kunna lyfta blicken och i viss mån vara friare, säger Erik.
Stadsarkitekten ska inte styra allt
Linköping genomgår just nu en stor omvandling i rask takt. Det planeras, utvecklas och byggs på många håll. Den långsiktiga planeringen för kommunen har sikte på 250 000 - 300 000 invånare. Det kan verka övermäktigt för en enda person att ha koll på allt, men det är inte heller meningen.
– I en kommun som utvecklas snabbt och som är så stor som Linköping är, kan inte en stadsarkitekt vara med och “övervaka” allt, som kanske var fallet förr. Här vet jag att det på olika håll finns en föreställning om att en stadsarkitekt ska kunna gå in och styra allt, men det ser jag som ett förlegat synsätt. Min inställning är att jag framför allt ska vara ett stöd och en resurs för alla kollegor, snarare än någon som bevakar. Vi är ändå väldigt många, både arkitekter och andra kompetenser, som tillsammans formar vår stad och kommun. Så i praktiken är vi många stadsarkitekter, säger Erik.
Fortsätta att sätta Linköping på kartan
Linköping är idag känt för att leverera bra och robust stadsbyggnad och kommunen har sedan några år tillbaka ett arkitekturprogram som ger en bra grund för stadsarkitektens arbete.
Rollen handlar mycket om att förvalta det som redan finns. Men den handlar också om att utmana processer och om att ta ett kliv mot ännu högre ambitioner och fortsätta att sätta Linköping på arkitektur- och stadsbyggnadskartan.
– Vi är väldigt nöjda och glada över att Erik valt att tacka ja till tjänsten. Han har lång erfarenhet från både privat och offentlig sektor och av ett framgångsrikt samarbete med många olika aktörer i samhällsbyggnadsbranschen. Erik är en trygg och pedagogisk person vilket är absolut nödvändigt för att kunna göra balanserade och kloka avvägningar, i väldigt komplexa processer där många har en åsikt, säger Alisa Basic som är chef på Plankontoret på Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen där Erik även fortsättningsvis kommer att ha sin hemvist.
Lång erfarenhet
Erik är utbildad planeringsarkitekt, och har arbetat som planarkitekt i Linköping i många år, först som konsult och de senaste 10 åren inom kommunen. Han har även arbetat i Motala kommun och på länsstyrelsen i Örebro. Under en fyraårsperiod har Erik även suttit i styrelsen för fack- och branschorganisationen “Sveriges arkitekter”.
Vad ser du som det viktigaste i din nya roll?
– Oj, det var en bred fråga. Jag hoppas att jag ska kunna bygga vidare på den goda grund som kommunens arkitekturprogram och andra strategiska inriktningar utgör. Förhoppningsvis kan vi fortsätta att öka förståelsen för hur stor betydelse gestaltningen av hela vår byggda miljö har för vårt samhälle i allt från välbefinnande och hälsa, till hållbarhet och marknadsmässig konkurrenskraft. Jag vill vidga synen på arkitektur, från diskussionen om fina och fula hus, till att handla om arkitekturens egenskaper och den påverkan den har på oss, säger Erik Adolfsson.
Text: Anna Frejd
