Trots sin avlånga kroppsform med svans så är inte vattensalamandrar ödlor, utan groddjur. Och namnet till trots lever de sin mesta tid på land.
– De lever i vatten ungefär två-tre månader under ett år och det är nu på våren de förflyttar sig från land till dammar och andra småvatten för att leka, berättar kommunekologen Gunnar Ölfvingsson.
Leka är alltså det man kallar det när hanar och honor söker upp varandra för att fortplanta sig. Äggen, som läggs ett och ett, fästs i vattenvegetationen och göms genom att honan omsorgsfullt viker bladet runt ägget.
Men utrymmet för romantik har minskat när småvatten växer igen, eller torrläggs och fylls ut. Andra hot är inplantering av kräftor och fisk som äter upp de små salamandrarna när de är i larvstadiet.
Två arter i Sverige
I Sverige finns två arter, större och mindre vattensalamander. Den mindre är brun i färgen och har en orange buk, medan den större har en klargul buk. Den senare är också ovanligare. Båda är fridlysta och den större arten är också skyddad genom EU:s art- och habitatdirektiv.
Större vattensalamander är svart och knottrig i huden och med en klargul buk. Foto: Madeleine Askelöf
Linköpings kommun har nu tagit fram ett lokalt åtgärdsprogram för att skydda större vattensalamander.
– Den är en så kallad indikator för ett levande och varierat landskap med livsmiljöer som gynnar många andra arter, säger Madeleine Askelöf, även hon kommunekolog.
På huk
Vi sitter på huk vid kanten av en av dammarna mellan Vallastaden och Vallaskogen. Det är en svag slänt ned mot det grunda vattnet där kaveldun och andra sjöväxter står upp. Dammarna anlades här eftersom några befintliga dammar fylldes igen när Vallastaden byggdes. Så många som 2 380 individer av större vattensalamandrar flyttades från de gamla dammarna till de nya.
– Det kan låta som många, men populationerna är väldigt lokala och salamandrar rör sig inte långt. Är avståndet mellan populationerna mer än några hundra meter blir det svårare för dem att hitta varandra. Förstörs livsmiljön på en plats så försvinner de, säger Gunnar Ölfvingsson.
Grön infrastruktur
En svår situation i en kommun som växer och bygger nytt på flera håll och kanter, men det går att lösa tror kommunekologerna.
– Det handlar inte om att stoppa utvecklingen, utan om att binda ihop fysisk planering och naturvård. När vi planerar för nya stadsdelar ska vi tänka på att skapa en grön infrastruktur, som binder ihop viktiga livsmiljöer, säger Madeleine Askelöf.
– Ofta har naturvården fokus på arter som har problem, men här har vi en art som kan ge vägledning i samhällsplaneringen, säger Gunnar Ölfvingsson.
Inom ett lokalt naturvårdsprojekt med statligt stöd (så kallade LONA-projekt) har miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen tagit fram ett lokalt åtgärdsprogram för större vattensalamander. På den kommunägda marken i Linköpings kommun finns drygt 150 småvatten, som kan vara lämpliga lekvatten för större vattensalamander. Den har påträffats i 76 av dessa småvatten.
Förbättra vattenmiljöerna
De finns huvudsakligen samlade i ett antal kärnområden; Mjärdevi-Västra Valla, Tinnerö, Ullstämma, Ekängsdalen-Ullaberg, Landeryds golfbana, Kallerstad-Tallboda och Linghem.
– Vi ska sätta in en del skötselåtgärder för att förbättra vattenmiljöerna och försöka binda ihop dem, så att vattensalamandrarna på lång sikt kan leva vidare i livskraftiga bestånd, säger Gunnar Ölfvingsson.
Därutöver ska man undersöka hur de små groddjuren sprider sig mellan några av dessa vatten. Det ska också tas fram rutiner för att hantera dessa livsmiljöer i kommunens fysiska planering.
Både Gunnar och Madeleine känner en fascination för detta svårsedda groddjur.
– I folktron var salamandrar mystiska djur, som ibland kallades för skrattabborrar. De kan ge ifrån sig ett lågt knorrande läte, men namnet kopplar mer till den onde än till lätet, för ’skratten’ var ett annat namn för djävulen, berättar Gunnar.
– Jag måste erkänna att jag tycker de är himla söta, säger Madeleine. Jag hade faktiskt en sorts salamandrar som husdjur i akvarium när jag var liten.
Text: Claes Lundkvist
