– Vi får se hur det här tas emot. Syftet är att minska känslan av barriär mellan klippt gräsmatta och vildvuxen äng. Vi vill med klippta gångar och rum i ängsytorna bjuda in till rekreation och lek och att man lättare kan röra sig i ängen och uppleva insektssurr och annat. Tanken med insatserna är också att försöka öka allmänhetens acceptans och uppskattning av urbana ängar.
Kommunekolog Johan Molin vill bjuda in till rekreation och lek.
Ängar
Under 2019 lät kommunen bli att klippa 320 hektar av kommunens gräsytor under en period. Orsaken var att kommunen ville undersöka om det fanns förutsättningar för att låta en del av gräsytorna bli ängar. Ängsmarken ska bidra till en större biologisk mångfald.
– Vi har tittat på variationen av växter och på antalet nektarkällor. Många värdefulla ängsväxter dök upp, exempelvis gråfibbla, väddklint, kärringtand, åkervädd, backnejlika och blåklockor, säger kommunekolog Johan Molin på Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen.
Förutsättningar
Inventering visade att ungefär 30 procent av ytorna hade de biologiska förutsättningarna som krävs för ängsskötsel. Av de kortklippta gräsmattorna som inventerades sköts idag ungefär 20 hektar fördelade på 90 ytor som ängar.
– De nya ängarna gör det betydligt lättare för pollinatörer att röra sig i stadsmiljön.
Många Linköpingsbor har uttryckt sig positivt om att det i stället för gräsmattor har vuxit fram ängar.
Sociala aspekter
Johan berättar att det inte enbart är de biologiska kvaliteterna som har vägts in när besluten har tagits om vilka gräsmattor som ska bli ängar. De sociala aspekterna, har också varit viktiga. Det kan exempelvis handla om att vissa ytor är lämpade för fotboll eller andra aktiviteter och inte bör bli ängar.
– Vi har även vägt in estetiska aspekter, trafiksäkerhetsaspekter och praktiska förutsättningar för att skötseln ska kunna utföras på rätt sätt, säger Johan.
Idag finns det ängsmark spritt i alla stadsdelar och tätorter.
Klippning av gångar och rum kommer att göras i vissa ytor i Ramshäll, vid Bergsvägen och i Hackefors.
Text: Eva-Karin Strand Wåtz
