I slutet av januari 2020 fick Sverige det första bekräftade fallet av covid-19.
En och en halv månad senare hade allt fler uppvisat symptom och insjuknat.
Måndagen den 16 mars började Johan Fällström känna sig krasslig. Han la sig att vila på soffan och vaknade upp två timmar senare. Från den stunden och två månader framåt minns han ingenting.
På fredagen hade han haft 40 graders feber i fem dagar och ringde 1177. Han fick rådet att ta en Alvedon och lägga sig.
– På söndagskvällen kom jag upp krökt som en märla och askgrå i ansiktet. Jag fick inte luft, säger Johan Fällström.
Kritiskt tillstånd
Via vårdcentralen och infektionskliniken hamnade Johan två dagar senare på intensivvårdsavdelningen på US (Universitetssjukhuset) där han sövdes ner och lades i respirator. Under tiden han låg där blev hans tillstånd allt mer kritiskt.
– Efter sex och en halv vecka packade organen ihop. Jag fick njursvikt och behövde dialys. Men på grund av att många var sjuka i covid och behövde behandling så hade mycket medicin tagit slut. Dialysmaskiner fanns, men det fattades filter. Det fanns inga filter i hela Europa.
Till slut fann man en ledig maskin med filter i Kalmar och Johan flögs dit. Hjärtat slog, men han andades inte själv, njurarna hade slutat fungera, han hade dubbelsidig lunginflammation, blodförgiftning, hög feber och lågt blodtryck.
– Jag var jättedålig och min familj fick inte besöka mig. Familjen hade ett veritabelt helvete. De fick besked timme för timme om jag skulle överleva.
Här tystnar Johan. Hans röst bär inte och han måste samla sig för att kunna fortsätta. Så blir det flera gånger under samtalets gång.
Mardrömmar
Johan hade ingen vetskap om allt som hände. Det enda han minns från den tiden är mardrömmarna om att han satt fast och var hotad till livet på olika sätt. Han kämpade för sin överlevnad.
– Jag tror att jag var på andra sidan ett tag.
Under valborgsmässoafton, den 30 april, började Johan andas lite själv, en talventil sattes in och Johan kunde få hjälp med att ringa sin familj.
– Jag minns det inte, men familjen minns. Samma dag konstaterades det att jag var fri från covid. Sedan två år tillbaka är detta därför min nya födelsedag. Efter det fick jag komma hem från Kalmar till US i Linköping. Men allt är ett töcken.
Ett mål var att Johan skulle få dansa med äldsta dottern när hon gifte sig. Han fick träna för att lära sig att gå igen. Foto: privat
Två veckor senare, den 15-16 maj träffade han familjen utanför norra entrén på Universitetssjukhuset. Han orkade bara sitta där i tio minuter. Han hade inte muskler så att han kunde bära upp sin kropp.
– Visst, det var fint, men det var en frustration att jag inte var mig själv. Jag satt som ett paket och kunde inte klara mig. Jag kände mig totalt utlämnad. När jag la mig var jag frisk och nu var jag handikappad. Mitt liv var så radikalt förändrat. Jag kunde inte ta mig ur sängen. Det fick man göra med travers i taket och en sele. Jag kunde inte gå på toaletten själv eller torka mig i baken. Det är fruktansvärt överjävligt. Jag fick kämpa för precis allting.
Förfärligt klen
Johan hade under sin sjukhusvistelse tappat 25 kilo muskler.
– Benen var som piprensare. Jag hade ingen greppstyrka i händerna. Jag var förfärligt klen.
Men ett av hans mål blev att komma hem till midsommar och äta sill och potatis. Så blev det och den 18 juni blev han utskriven.
Ett annat av Johans mål var att han skulle arbeta heltid i september på sitt vanliga arbete som trafikingenjör på Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen. September kom och september gick och Johan jobbade inte.
– Läkaren sa att vi får se hur det ser ut till våren. Det var tungt.
Dansa med dottern
Ett annat mål var att han skulle få dansa med äldsta dottern när hon gifte sig. Han tränade motorik och att gå. Den sista maj 2021 tränade han för sista gången. Examensprovet var att dansa med fysioterapeuten.
– Vi sa inget till någon om detta. Jag skulle visa upp att jag kunde dansa först på bröllopet den 3 juli. Till och med himlen var rosa den dagen. Brudparet dansade bröllopsvalsen och mitt i den bjöd min dotter upp mig, som planerat. Och vi dansade, säkert i en och en halv minut. Efteråt var inte ett öga torrt. Det var en seger större än när Armand Duplantis tog OS-guld.
Till och med himlen var rosa när Johan dansade vals med sin dotter. Foto: Elin Graf Photography
Även den andra dottern hade en önskan och det var att få sitta vid en brasa ute igen tillsamman med sin pappan. Den här gången skulle det vara hon som gjorde upp eld och höll den vid liv.
– I mellandagarna blev det verklighet. Det var precis lika viktigt som att få dansa med min äldsta dotter.
Johan fick flera strokes när han låg i respirator.
Han fick därför nervskador i vänster fot och har ibland svårt att få fram vissa ord.
Han är hjärntrött och klarar inte situationer med mycket stök omkring sig.
Arbetar hemifrån
Johan arbetar hemifrån och har själv fått vara med och välja vilka arbetsuppgifter han klarar av. Han började så smått med att arbeta 25 procent och har därefter i långsamt takt arbetat sig upp till 75 procent. Han vill om det är möjligt jobba heltid i framtiden.
– Det är en ynnest att jobba i kommunen som tar ett sådant ansvar, det är inte säkert att en privat arbetsgivare skulle göra det.
Idag har kroppen återhämtat sig ganska bra. Njurar och andra inre organ fungerar. Han kan gå korta sträckor och har ställt både rullstol och rullator åt sidan.
– Jag har blivit mer ödmjuk inför livet. Livet är så vansinnigt kärt att leva, varenda sekund. Jag väljer mina strider på ett helt annat sätt. Det är inte värt att hetsa upp sig för småsaker. Jag har lärt mig att ta tillvara stunden och tala om för de omkring mig att jag älskar och uppskattar dem.
Tacksamhet
Johan återkommer hela tiden till den stora tacksamhet han känner för det stöd han har fått av familjen, vännerna och alla kategorier av vårdpersonal.
– De är änglar. De gör ett sagolikt jobb. Visst, jag är stolt över mig själv, men jag hade inte kunnat göra det här utan alla älskansvärda människor omkring mig.
Text: Eva-Karin Strand Wåtz
