”Ingen berättade för mig vad jag hade”

När Ebba var 10 år gammal såg hon ingen framtid. Att vara nedstämd och ha negativa tankar var dock inget som Ebba trodde var konstigt. Men när Ebbas föräldrar dessutom skiljde sig, hennes älskade farmor gick bort och hon förlorade kompisar i samband med flytt förvärrades hennes mående. Hon började få självmordstankar.

Kände att ingen brydde sig

Ebbas mamma har också erfarenhet av psykisk ohälsa och såg att Ebba mådde dåligt och uppmanade henne att börja gå till skolkuratorn. Ebba gjorde det, men upplevde inte att det hjälpte henne, men för stunden var det skönt att få prata av sig. Istället började hon gå till Ungdomsmottagningen (UMO) och fick hjälp av en kurator som Ebba trivdes med. Men trots det kunde man tydligt se att hennes mående blev sämre. Efter en tid slutade kuratorn på UMO dessutom, men hänvisade Ebba vidare till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Väntan till BUP blev dock lång, Ebba fick vänta ett helt år på att få prata med en samtalskurator.

– Då kände jag att ingen brydde sig om mig. De visste ju om att jag har självmordstankar, hur jag hade det hemma och de hade mina journaler. Det året var jättetufft, säger Ebba.

Fick ta reda på sin diagnos själv

När Ebba väl kom till BUP började hon få antidepressiv medicin. Det var också först då som hon insåg varför hon fick det. När man är 16 år får man nämligen börja läsa sina egna journaler, och det var då Ebba läste diagnosen: kronisk depression.

– Ingen berättade för mig vad jag hade. Det var också väldigt få gånger som man fick träffa samma person, jag tror inte att de själva vet vad de hade sagt till mig. Så jag fick lista ut det själv, säger Ebba.

Förutom att få medicin gick hon även en känsloregleringskurs och var med i Dep-lyftet, en behandling för barn och ungdomar med depression. Och trots att Ebba aldrig kommer bli av med sin kroniska depression mår hon idag mycket bättre.

– Jag har hittat saker som får mig att må bra. Jag gillar till exempel att skriva, läsa och att träna.

Uppmanar till att öppna upp sig

Ebba har inte haft många i sin närhet som frågat henne hur hon mår. Därför tycker hon att vänskapsbänkarna är ett bra initiativ.

– För mig har det alltid varit en lättnad att öppna upp sig och få ur sig sina tankar och känslor, både genom att prata och skriva. Jag tycker heller inte att man ska tänka på vad andra tycker, så gör sånt som får dig att må bra, säger Ebba.