“Det är unikt att träffa en som dig, ni brukar inte leva så länge”

I dag kan Marcus, 60 år, se tillbaka på sitt liv med vetskapen om att det han tvingades genomlida som barn inte var normalt. En insikt som dock kom långt senare i livet när han år 2016 fick sin diagnos – post­traumatiskt stressyndrom (PTSD).

Gömde sig för sin föräldrar

Marcus var bara fem år när han började gömma sig för sin mamma, bland annat i källaren. Han kan fortfarande minnas hur det doftade där. Det fanns släktingar som förstod att något kanske var fel i hemmet, men när de påtalade det bröts kontakten av hans föräldrar och han  fick inte längre träffa dem. Den sociala isoleringen gjorde att behovet av kontakt och trygghet från andra blev stort, något som Marcus utnyttjades för.

– Jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var elva år av en klasskamrats äldre bror, berättar han. 

Trots att hans föräldrar fick veta vad som hade hänt, om hur han blödde och blev skadad, gjorde de ingenting för att hjälpa honom. Istället skuldbelade de honom för att ha gått dit.

Lång väg till rätt behandling

Marcus hade länge sökt hjälp för olika besvär. Magont, sömnproblem och huvudvärk för att nämna några. Men det var först när han kom till en psykolog via företagshälsovården för att behandlas för utmattningsdepression, eftersom han så ofta behövde sjukskriva sig, som psykologen upptäckte att det handlade om något annat.

– Det hände att jag stannade till på vägen till jobbet och funderade på om jag skulle avsluta saker och ting. Men när jag väl fick PTSD-diagnosen förstod jag att det gick att behandla, berättar han.

Sedan dess har Marcus vårdats på traumaenheten på Universitetssjukhuset i Linköping.

– Något av det första de sa till mig var “Hej Marcus, du har fått lära dig fel. Nu ska du få lära om”. Det har jag haft med mig hela tiden, berättar han.

Det de menade var att Marcus under stora delar av sitt liv trott att hans uppväxt var normal, att det var så alla barn hade det. Relationen till hans föräldrar varade långt in i vuxen ålder, och det var först när han träffade sin nuvarande hustru för 14 år sedan som han insåg hur annorlunda hennes familj var.

– Jag växte upp i tron om att alla hade det som jag. Och har du inga förebilder så vet du inget annat. Du kan inte fråga efter något du inte känner till, förklarar han.

Det var också först när Marcus påbörjade rätt behandling som han förstod hur sjuk och påverkad han faktiskt blivit av sin uppväxt. En gång sa en behandlare till Marcus “Det är unikt att träffa en som dig, ni brukar inte leva så länge”. Marcus instämmer.

– Utan traumaenheten hade jag inte suttit här idag.

PTSD i Sverige

Uppskattningsvis sex procent av Sveriges befolkning – med andra ord omkring 600 000 människor – har PTSD för att de varit med om en eller flera allvarliga traumatiska händelser, som exempelvis olyckor, krig, sexuellt eller fysiskt våld. Många med post­traumatiskt stressyndrom får inte rätt vård i rätt tid.

– Jag vill inte att någon ska gå igenom det jag gjorde. Jag försökte hjälpa mig själv, hade hopp om att bara jag flyttade, bytte jobb eller hittade en partner, så skulle det bli bättre. Men det blev det inte. Idag finns många fler sätt att få hjälp mot när jag var yngre. Ta all hjälp du kan få, uppmanar Marcus.