Efterforskning fosterbarn och adoptioner

Före 1903 saknades bestämmelser om kontroll över fosterbarn. Fosterbarns förhållande till fosterföräldrar reglerades genom vissa bestämmelser i legostadgan (lag i Sverige som reglerade förhållandet mellan husbonde och tjänstehjon) av den 23 november 1833. Där stadgades bl.a. att ”den, som upptager fattigt fader- och moderlöst barn och drager behörig försorg om dess föda, kläder och uppfostran, skall över det barn hava samma tillsyn och rätt”, som över barn som vistas i deras hus och inte fyllt 21 år. De som mottagit barn av fattiga föräldrar ”till uppfostran, födande och klädande emot vissa års tjänst” iklädde sig föräldrars rätt mot barnen. Sådana barn fick enligt legostadgan inte ta tjänst hos någon annan om fosterföräldrarna ville ha dem i sin tjänst. Om det inte fanns behov av barnens tjänst, kunde de bestämma var de skulle arbeta. Barnen kunde inte lämna den tjänsten utan fosterföräldrarnas medgivande innan de fyllt 21 år.

Liknande bestämmelser gällde för näringsidkare som i tjänst eller arbete upptagit fattigt barn som saknade målsman (förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet). Fosterföräldraskapet varade fram till dess att barnet uppnått myndighetsåldern. Barnet fick inte samma sociala ställning som fosterföräldrarna, utan ansågs vara deras tjänare och hade heller ingen arvsrätt efter dessa.

Upptagandet av fosterbarn skedde mot ersättning (fosterlega). Fosterlegan betalades antingen av barnets föräldrar eller av en förälder om det gällde utomäktenskapliga barn eller barn till änklingar/änkor. Hade ingen av dem råd att betala fick församlingens fattigvård ta över ansvaret. Eftersom även fattigvården (sköttes före 1863 av sockenstämmorna på landet) hade små resurser, ackorderades barnen ut till de personer som begärde lägst ersättning.

1 januari 1903 trädde lagen om fosterbarns vård i kraft (1902:63, s. 1). Lagen rörde barn som mot ersättning fostrades hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare och som inte fyllt 7 år. Hälsovårdsnämnd eller, där sådan inte fanns, kommunalnämnd, skulle utgöra fosterbarnsnämnd. De skulle se till att övervaka fosterhemmet så barnen skyddades från faror för hälsa och liv. 

Även om den var ett framsteg mot tidigare förhållande, så fick lagstiftningen kritik för att alltför många barn lämnades utan skydd. Centralförbundet för socialt arbete lyckades dock driva igenom ett förändringsarbete i riksdagen 1908. Under 1910-talet arbetade riksdagen med alla frågor rörande utsatta barn: barn utom äktenskap, fosterbarn, sedligt försummade barn etc.

I samband med fosterbarnslagen 1902 antogs även en lag angående "vanartade och sedligt försummade barn", där det tillsattes en barnavårdsnämnd inom varje skoldistrikt (församling).

Redan 1917 trädde lagar om barn utom äktenskap och adoptioner i kraft. De inrättade kyrkliga barnavårdsnämnderna hade hand om frågorna kring de utomäktenskapliga barn, och en barnavårdsman skulle utses för varje sådant barn (1917:376).

Fler andra lagar rörande fattigvård och sociala förhållanden beslutades av riksdagen 1924. I 1924 års lag om samhällets barnavård samlades alla bestämmelser om utomäktenskapliga barn och fosterbarn. Varje kommun skulle tillsätta en barnavårdsnämnd före den 1 augusti 1925 (1924:361). Lagen skulle tillämpas på barn födda fr.o.m. 1 januari 1919 och träda i kraft 1 januari 1926.
På så sätt flyttades barnavårdsfrågorna över från kyrklig till borgerlig kommun. Fosterbarnen förtecknades i särskilda liggare. Barn under 16 år men födda före 1919 som vistades hos andra än föräldrarna  skulle tills vidare anses som fosterbarn, om ”särskilda omständigheter” förelåg.

De barn som var föremål för barnavårdsnämndens verksamhet registrerades i liggare och för varje barn upprättade barnavårdsmannen en akt. Om ett barn flyttade till en annan kommun och blev kyrkobokförd där, översändes alla handlingar till den nya barnavårdsnämnden fram till början av 1960-talet.

De barnavårdsnämnder som tillsattes i skoldistrikten (församlingarna) på landet hade ofta en mindre väl organiserad arkivbildning, varför handlingar från tiden före 1926 kan vara svåra att hitta. Även i de borgerligt kommunala barnavårdsnämnderna på landet finns luckor i arkiven för perioden 1926-1951.

Under 1700- och 1800-talen kunde den som nyligen skrivits in i en adlig ätt (s.k. introducerad adlig ätt) uppta ättens namn, nummer och vapen, under benämningen adoption. Denna sorts adoptioner saknade den verkan som den egentliga adoptionen innebär. Inte heller exempelvis Carl XIII:s så kallade adoption av den valde tronföljaren Jean Baptiste Bernadotte 1810 utgjorde en egentlig adoption.

Adoption i egentlig mening infördes genom lagen om adoption (1917:378). Med lagen infördes s.k. svag adoption, vilket innebar att medan adoptanten skulle ha samma vårdnad och makt över barnet som dess biologiska förälder. Men man behöll en viss rättslig anknytning mellan adoptivbarnet och dess biologiska släkt. Barnet hade t.ex. arvsrätt efter sina biologiska föräldrar. Det fanns också möjlighet att häva adoptionen. Bakgrunden till adoptionslagens införande var behovet att skapa trygga uppväxtmiljöer för fosterbarn och barn utom äktenskap. Adoptionsbestämmelserna överfördes till föräldrabalken 1949.

I  Sverige tillämpas stark adoption från 1959. Det  innebär att barnet anses vara adoptantens barn i alla avseenden. De juridiska banden mellan adoptivbarnet och dess biologiska släkt bryts. 1970 avskaffades möjligheten att häva en adoption. Något förbud mot sociala kontakter mellan adoptivbarnet och dess biologiska föräldrar finns dock inte.

Före 1971 behandlades adoptionsärenden av barnavårdsnämnderna, som sedan yttrade sig till domstolarna. I dag genomförs alla inhemska adoptioner av minderåriga med stöd av socialtjänsten, som bedömer om adoptionen innebär barnets bästa. Det formella beslutet fattas i tingsrätten, som prövar om adoptionen är lämplig.

Ekonomisk ersättning mellan adoptanterna och de biologiska föräldrarna är förbjuden.

Fosterbarn

A. Före 1903
a. Linköpings stads fattigvårdsstyrelse
b. Landskommunernas kommunalnämnder

B. 1903-1925
a. Linköpings stads fattigvårdsstyrelse
b. Linköpings stads fosterbarnsnämnd
c. Linköpings skoldistrikts barnavårdsnämnd
d. Landskommunernas kommunalnämnder (fr.o.m. 1919 fattigvårdsstyrelser)

C. Tiden 1926-1970
a. Linköpings stads barnavårdsnämnd
b. Landskommunernas barnavårdsnämnder

D. Tiden fr.o.m. 1971
a. Linköpings kommuns socialnämnd

Adoptioner

B. 1903-1925
a. Linköpings stads fattigvårdsstyrelse
b. Linköpings stads fosterbarnsnämnd

C. Tiden 1926-1970
a. Linköpings stads barnavårdsnämnd
b. Landskommunernas barnavårdsnämnder

D. Tiden fr.o.m. 1971
a. Linköpings kommuns socialnämnd

von Koch, Ragnar, Samhällets barnavård. 1. upplagan, Sthlm 1925, samt efterföljande upplagor 

Reuterswärd, Elisabeth, Fader okänd. Sveriges släktforskarförbunds handbok nr 2. 2. uppl., Solna 2016 

Sandberg, Siv, ”Fattigvård”, i Linköpings historia. Del 4, Linköping 1978, s. 293-299 

Sundberg, Emil, Lagstiftningen om barnavård. De nya lagarna om vården af fosterbarn, uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn samt behandlingen af minderåriga förbrytare, med förklarande anmärkningar. Sthlm 1903 

Walin, Gösta, Föräldrabalken. Sthlm 1952

Westberg, Ebba, Samhällets barnavård. Sthlm 1906