Järntorget - inte platsen för Linköpings blodbad

Efter utfört arbete kontrollerade Carlson Stadsingenjörskontorets äldre stadskartor, bland annat den av Johan de Rogier på 1650-talet upprättade kartan för anläggandet av den nya huvudgatan väster om (Stora) torget. Han upptäckte då att Järntorget inte fanns före nya Storgatans tillkomst, vilket han antecknade längst ner på planen. 

Det har ibland påståtts att Linköpings blodbad ägde rum på Järntorget (20 mars 1600). I samtida och senare redogörelser står dock endast att avrättningarna skedde på Linköpings torg. Samma år nämnde den historieintresserade kyrkoherden Nils Magni i Lönneberga i socknens kyrkoräkenskaper avrättningarna, som skett på Lincöpingz torgh. Ett ögonvittne var den senare kyrkoherden på Visingsö, Jonas Magni, som åren 1595-1600 var elev i Linköpings skola och bevittnade avrättningarna, på Linkopingz torgh, vilket han skrev ner nästan 60 år senare. I en nära samtida tysk skrift beskrivs att avrättningarna skett "auff den Marckte zu Lincöping". Något annat torg än det som numera är Stora torget nämns inte och kan, som Carlson konstaterade, med hänsyn till den dåvarande stadsplanen heller inte ha funnits. 

Men 1819 eller 1820 placerades en stensättning på Järntorget, då detta och Barfotegatan stensattes på gymnasiets byggnadskassas bekostnad. Anders Fryxell skrev 10 år senare, att t.o.m. gatläggarna hade berörts av historien om blodbadet och med röda stenar märkt ut stället. Dessförinnan verkar ingen ha hyst uppfattningen om att blodbadet ägt rum på Järntorget. Jämför man dessutom stenarna på Järntorget med dem på Barfotegatan, ser man att samma sorts olikfärgade granit har använts. 

Kapten Anton Ridderstad framförde dock i Östgöten 1913 som sin mening, att Järntorget var platsen för blodbadet. Sedermera har både Bengt Cnattingius och Bengt Lundberg avvisat detta. På goda grunder visar det sig när inte endast de Rogiers karta från 1650 berättar en annan historia. 

Det som senare blev Järntorget förblev under knappt 100 år en öppen plats, ett tomrum där tillfartsvägen utmed landshövdingehuset mot domkyrkogården mötte Storgatan (S:t Persgatan anlades först under 1700-talets sista år), men den var en gräsbevuxen, ojämn vall och kom inte att ställas i ordning förrän hösten 1736. Då önskade de boende vid Västertull och Storgatan att få ett torg uppe vid kungshuset och stallet, vilket beviljades. Ett år senare ålades fjärdingskarlarna att skaffa kvinnfolk att sopa torget och gatan förbi landshövdingehuset. Torget, fortfarande utan namn, behövdes som försäljningsplats för järnvaror, eftersom (Stora) torget blivit för trångt för all handel. 1755 kallades torget för första gången Järntorget, men det förblev utan stensättning till 1819. Först vid framdragningen av vattenledning i Storgatan 1876 planades torget av, "hvarigenom den der befintliga och för de trafikerande högst menliga kulle" grävdes bort.

Blodbadsmarkeringen låg kvar mitt för S:t Persgatans mynning till 1907 när J.B. Carlson flyttade markeringen ett tiotal meter österut, rakt framför ingången till lanträntmästarbostaden men in mot läroverket för att den inte skulle befinna sig mitt i körbanan. Sedan en ny och bredare trottoar några decennier senare lett till att stensättningen åter låg mitt i körbanan, grävdes den i oktober 1982 upp och flyttades in på trottoaren mot Stadshusets västra flygel.

Sedan år 2000 är den verkliga platsen för Linköpings blodbad markerad med en bronsplatta mitt på Stora torget. 

Bo Peter Persson
Linköpings stadsarkiv, mars 2023

Otryckta källor:
Linköpings stadsarkiv
Linköpings stads byggnadskontors arkiv, akt 133
Stadsingenjörskontorets arkiv, Linkiöpings Grund-Rijtning, 1652 (Johan de Rogier)

Litteratur:
Bo Peter Persson: ”Platsen för Linköpings blodbad – än en gång” (artikel i Släktforskarnas årsbok 2023)

Några omnämnda personer:

• Anders Fryxell (1795-1881) var präst, författare, ledamot av Svenska Akademien och gav ut Berättelser ur svenska historien (49 delar, 1828-1893, flera upplagor), en av de mest spridda läseböckerna om Sveriges historia.
• Anton Ridderstad (1848-1933) var kapten vid Första livgrenadjärregementet och grundare av Östergötlands museum samt ägare av Berga slott, där han inträttade en skulpturpark. Han var son till Correns chefredaktör Carl Fredrik Ridderstad.
  
  
• Bengt Cnattingius (1899-1993) var 1933-1966 chef för Östergötlands museum och landsantikvarie och författare till flera arbeten och tidningsartiklar om östgötsk konst, arkitektur och historia.
  
  
• Bengt Lundberg (1918-2001) var från 1950-talets början till 1983 Correns kulturredaktör. Under åren, även efter pensioneringen, medverkade han med många kulturhistoriska artiklar i tidningen. Han var även aktiv i Föreningen Gamla Linköping.