Mer som inte blev som det var tänkt

Gymnastikhuset Linghallen,

har legat illa till ett flertal gånger för rivning, framförallt under sjuttiotalet då fastigheten till och med var rivningshotad. Men de som hade något att säga till om tog ett mycket klokt beslut den 31 augusti 1979 att inte riva gymnastikhuset och istället byggnadsminnesmärkte de fastigheten.

En restaurering 1980 återställde den ursprungliga fasaden och interiören. Nuvarande fastighetsbeteckning är Atleten 1.

Gammal bild från 1970-talet. Bild: Linköpings stadsarkiv.

Huset uppfördes 1880-1882 som Gymnastikhus till dåvarande Katedralskolan (Läroverket) som var placerad i det nuvarande Stadshuset. Arkitekterna var linköpingsingenjören Rudolf Ström och Axel Fredrik Nyström som ritade huset i nyrenässansstil. Medaljongen på kortsidan ut mot S:t Persgatan pryds av Pehr Henrik Ling, även kallad den svenska gymnastikens fader.

1893 var kung Oscar II på besök i staden. Det var middagsbjudning i gymnastikhuset med 180 prominenta gäster till en kostnad av 22 kronor per person. Kanske kungen ändå slapp betala den nesliga summan.

I slutet av 1800-talet hade konstnären Johan Krouthén en utställning här.

Numera är det Dansens hus och det är en byggnad som pryder sin plats i vår stad.
Tack och lov blev det inte som en del tänkte!

Dansens hus anno 2020. Bild: Ronny Andersson, Linköpings stadsarkiv.

Medborgarhus - kommittén som bytte fokus

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det ser vi många exempel på i våra arkiv. Den kommitté som tillsattes för ett så kallat medborgarhus år 1938 kom efterhand att flytta fokus till helt andra frågor, vilket bland annat ledde till den sporthall och den simhall vi har idag.

Bakgrund
I folkhemsbygget ingick att skapa lokaler för kultur, bildning och nöje, men också för fysisk aktivitet och hälsa. De här projekten genomfördes ofta i kommunal regi och så även i Linköping.

I slutet av 1930-talet kan vi i arkivet se att det tillsattes en kommitté för utredande av ett så kallat medborgarhus i staden. Sådana medborgarhus kom att uppföras på åtskilliga håll i landet, bland annat i Stockholm, Örebro och Eslöv. Dessa medborgarhus var tänkta som allaktivitetshus för allmänheten med de tre funktionerna; kultur, nöje och bildning.

Medborgarhuset på Södermalm, juli 2020. Bild: Wikipedia/Arild Vågen CC BY-SA 4.0.

Parallellt med denna diskussion höjdes röster för att uppföra ett nytt varmbadhus med simhall och ett Idrottens hus. Förutom att man pekade på en förbättrad folkhygien och folkhälsa så tryckte man också på idrottens folkuppfostrande betydelse. I februari 1943 inlemmades badhus- och idrotthusfrågorna i kommitténs uppdrag.

Mellanspel
Beröringspunkterna mellan uppdragen var emellertid oklara. Medborgarhusfrågan kom alltmer i skymundan och prioriteringen kom att läggas på de två andra frågorna. Till att börja med var utgångspunkten att badhus- och idrottshusfrågorna skulle sammankopplas och samlokaliseras. Det gick så långt att man 1945 genomförde en arkitekttävling för att få in genomförbara förslag. Här strandade emellertid arbetet och året efter beslutades att idrottshus och badhus skulle drivas var för sig.

Idrottshus…
1950 beslutades att ett idrottshus/sporthall skulle uppföras söder om Linnégatan. Detta beslut förde med sig att Tinnerbäcken behövde kulverteras och markområdet förstärkas, vilket lade till ytterligare kostnader. Markarbetet och byggandet blev omfattande.

Grävskoporna igång vid Tinnerbäcken.
Bild: Einar Jagerwall/Bild Linköping.

Flygbild över den blivande Sporthallen 1955.
Bild: Linköpings stadsarkiv.

Den 6 oktober 1956 stod den nya Sporthallen till slut färdig för invigning. Här kom en mängd idrotter att ha sin hemvist såsom handboll, boxning, bordtennis och förstås bowling i den egna bowlinghallen.

 
På den vänstra bilden: Reklamballong på invigningsdagen den 6 oktober 1956. 
Bild: Einar Jagerwall/Bild Linköping.
På den högra bilden: Sporthallen idag, 2020. Fortfarande lika fin. 
Bild: Dan Malmsten, Linköpings stadsarkiv.

Arkitekten bakom bygget var Hans Westman i Lund som formgav en modernistisk byggnad med bärande och stödjande partier väl synliga på ett tilltalande sätt.

…och badhus
Även om badhus/simhall och Idrottshus inte samlokaliserades så kom badhuset att uppföras med närhet till Sporthallen och även till det gamla Tinnerbäcksbadet, som redan hade stått klart år 1939.

Arkitekt var även här Hans Westman som hade fått badhusuppdraget 1961 och efter att studieresor genomförts till bland annat Västerås, Gävle och Tyskland så var kommunen nöjd och bygget kunde starta. I februari 1965 stod simhallen klar. Den 27:e samma månad kunde landshövding Per Eckerberg förrätta invigning.

På den övre bilden: Simhallen en solig sommardag. Bild: Bild Linköping.
På den nedre bilden: Tinnerbäcksbadet med simhallen idag 2020. Bild: Dan Malmsten, Linköpings stadsarkiv.

Medborgarhuset då?
Ett medborgarhus enligt ursprungsförslaget kom inte att realiseras i Linköping. I 1955 års handlingar kan man läsa: ”Frågan om uppförande av ett medborgarhus i staden torde knappast bli aktuell, åtminstone icke i den form, som motionärerna tänkt sig”.

Det omstridda Folkets Hus med konserthus byggs till slut i mitten av 1980-talet. Bild: Linköpings stadsarkiv.

I någon mån kan kanske turerna kring ett nytt Folkets Hus/konserthus några decennier senare ses som en fortsättning av frågan. 1987 stod, efter mycket om och men, byggnaden klar och invigdes högtidligen av kung Carl Gustaf. Det hela drevs till att börja med av den lokala Folkets Husföreningen, men kom efterhand att övergå i kommunal ägo och bli en ren konsert- och kongressarena.

Konsert & Kongress idag 2020. Bild: Dan Malmsten, Linköpings stadarkiv.

Vallaleden

Kommunen hade en plan för hur den sydvästra länken skulle underlätta för trafiksituationen i Linköping, men planen att dra fram den genom Vallaskogen stötte på patrull.

Bakgrund
Redan 1955 kom den första skissen att dra en väg genom Vallaleden och drygt tio år senare kom leden med i en generalplan. På början av 1970-talet börjar dock opinionen protestera med bland annat en insamling av 17 000 st namnunderskrifter mot Vallaleden. 1978 var Vallaleden uppe på kommunfullmäktige och frågan var om man skulle söka statsbidrag för att bygga den så kallade sydvästra länken. Förutsättningarna för att få statsbidrag var att båda länkarna blev byggda, annars fick kommunen stå för hela kostnaden. Socialdemokraterna och folkpartiet var för, medan övriga partier var emot. Vpk föreslog att man skulle låta en folkomröstning få ge sin syn på saken. Innan fullmäktige fattat sitt beslut hade återigen en namninsamling gjorts. Året därpå beslutade kommunstyrelsen att godkänna leden med ett öppet schakt. Moderaterna förespråkade en bergtunnel och centerpartiet deltog inte ens i beslutet.

Ritning från Generalplanen 1980 Bild: Linköpings stadsarkiv.

Protester mot beslut
1980 godkändes en generalplan för Vallaleden. Några som lämnade ett yttrande mot planerna var Centerns Ungdomsförbund. De menade att Vallaleden skulle störa den ekologiska balansen i området samt påverka det strövområde som Vallaskogen är. De motsatte sig också att Vallaleden skulle lösa innerstadens trafikproblem, utan här borde kommunen satsa på kollektivtrafiken och restriktioner för biltrafiken i centrum. De förespråkade att bygga den västra länken genom att utnyttja Lambohovsleden och Gamla Kalmarvägen.

1984 bildades Föreningen Rädda Vallaskogen i anslutning till att man började gallra träd i Vallaskogen och föreningen är för övrigt fortfarande aktiv.

1988 blossade debatten upp igen, då den södra länken var klar. Den vi i dag benämner som Haningeleden. I anslutning till valet klargjorde partierna var de stod i frågan. Moderaterna och folkpartiet var för. Centern, vpk, miljöpartiet och kds var emot. Socialdemokraterna fällde avgörandet och beslöt damma av vpk:s gamla förslag om en folkomröstning.

Anslutningen till den västra länken skulle gå bakom macken vid T1-rondellen. Bild: Maria Dalbark, Linköpings stadsarkiv.

Anslutningen till den västra länken skulle gå mellan Gamla Linköping och koloniområdet. Förslag fanns på att vägen helt skulle grävas ned i denna delen av länken. På skissen från valsedeln framgår enbart två övergångar över länken. Bild: Maria Dalbark, Linköpings stadsarkiv.

Folkomröstning

Söndagen den 23 april 1989 kunde så alla över 17 år gå till valurnorna.
Argumenten för ja-sidan var att värna miljön i innerstaden och minska den långa omvägen via Kalmarvägen. De förespråkade även en tunnel närmast Gamla Linköping, för att kontakten mot Valla friluftsområdet inte skulle brytas. De hade även en ekonomiska aspekt – kommunen skulle förlora 36,5 miljoner i statsbidrag för det Haningeleden kostat.

Bild på Nej-valsedelns fram- och baksida. Ja-valsedeln hade samma baksida med skiss.
Bild: Linköpings stadsarkiv.

Nej-sidans huvudargument var att inte skära sönder den helhet som Gamla Linköping, Vallaskogen och Valla gård utgör. De trodde inte heller att Vallaleden skulle lösa innerstadens trafikproblem, utan såg Lambohovsleden-Kalmarvägen som ett bättre alternativ.

Valresultatet var solklart för nej-sidan. 73,5 % hade röstat nej och valdeltagandet var 49,5 % av de röstberättigade i kommunen.

Trafiksituationen idag
Det har nu gått över 30 år sedan folkomröstningen och staden har växt. Frågan är om Vallaleden hade hjälp mot alla köer som bildas när trafik ska vidare från den södra länken och Universitetssjukhuset? 2017 blev Vallaskogen ett naturreservat och därmed bör väl frågan om en trafikled genom Vallaskogen inte längre vara på trafikplanerarnas bord.