Jonn O Nilson

Jonn O Nilsons palats från Stora torget 2022.
Bild: Maria Dalbark, Linköpings stadsarkiv

Byggnadsritning på Jonn O Nilsons palats fasad från Stora torget.
Bild: Byggnadsnämndens arkiv, Linköpings kommun

1891 köptes fastigheten Elektriciteten 2 av Jonn O Nilson. Fastigheten, som var ett medeltida stenhus, revs och på platsen uppfördes Jonn O Nilsons palats. Byggnaden uppfördes i holländsk nyrenässans 1893-94 av bankdirektören och industrimannen Jonn O Nilson efter ritningar av stockholmsarkitekterna FL Ullrich och EK Hallquist. I trapphuset finns frescomålningar av Antonio Bellio.

Frescomålning i trapphuset i Jonn O Nilsons palats 2022.
Bild: Maria Dalbark, Linköpings stadsarkiv

Bottenvåningen inrymde flera butiker. Bland annat hade målaren Krouthéns föräldrar en manufakturbutik i hörnet mot Storgatan. I den lokalen kom sedan en annan klassisk butik att inrymmas, Standards kläder. Under åren 1893-1903 hade Post- och telegrafstyrelsen sina lokaler en trappa upp i byggnaden. På de övre våningarna var det bostäder, bland annat en stor våning för Jonn O:s egen familj. Byggnaden brann i april 1949 och taket fick då ett annat utseende. Vindsvåningen byggdes också om i samband med det och ombildades till ytterligare en lägenhet. Stadsarkitekten hade synpunkter på att man i samband med ombyggnaden skulle bygga cykelparkeringar utanför, vilket var ett hett omdebatterat ämne just då.

Ritning från bygglovsansökan 1892 sedd från Torggatan.
Bild: Byggnadsnämndens arkiv, Linköpings kommun

Bild från Torggatan 2022. Bild: Maria Dalbark, Linköpings stadsarkiv

I hörnet mot Torggatan lär det ha varit café sedan 1820-talet. 1881 flyttade Herdina Lindeberg in med sitt konditori & café. Herdinas café var ett begrepp i staden. Herdina drev sitt café fram till 1915, då hon överlät det till sitt syskonbarn. Därefter har caféet haft namnen Siesta och Santinis och i dag är det Linds konditori. Herdina hade sin bostad i huset fram till sin död 1935 och hon ligger begravd mittemot Jonn O:s påkostade gravvård.

Herdina Lindbebergs eftr. konditori & café. Bild: Östergötlands museum

Linds konditori finns i lokalerna idag (2022).
Bild: Maria Dalbark, Linköpings stadsarkiv

Vem var då Jonn O Nilson? Han föddes 1855 i Ronneby och flyttade 1874 som 19-åring till Linköping. Sin första firma startade han tillsammans med sin bror Ludvig 1876. De sålde tyger. 1888 startade han sin egen Manufaktur- och klädeshandel i Östgötabankens lokaler. Jonn O var en driftig entreprenör och grundade flera företag i Linköping bland annat Linköpings linnefabrik, Nordstjernans knäckebrödsfabrik och Hackefors porslinsfabrik. Han kunde även titulera sig bankdirektör när han blev VD för Sydsvenska kredit AB. Jonn O var också med som initiativtagare när teatern byggde nya lokaler vid Vasavägen. Han satt under många år med i Linköpings stadsfullmäktige.

1902 startade det största företag som Jonn O var med och grundade, det som från början gick under namnet Linköpings Elektriska Kraft- och belysnings AB. Den första strömmen levererades 1903 bland annat till det nybyggda teaterhuset. 1921 såldes bolaget till staden på grund av vattenbrist, leveransavbrott och ekonomiska bekymmer. Senare kom bolaget att få namnet Tekniska verken. Jonn O kom dock att sakna sitt elföretag och 1928 grundade han Sankt Kors. Företaget hade till uppgift att förse Hackefors, Hjulsbro och delar av Vist med el. Det hade även till uppdrag att äga och förvalta fastigheter som Nilson ägde privat i Linköpings omnejd. 1964 såldes även det företaget till Tekniska verken.

Jonn O omgiven av sin familj. Bild: Maria Tesch/Bild Linköping.

Jonn O var gift med Agnes Düring och de fick fyra barn. Han var svåger till Axel Karlson, som drev en ansedd manufakturaffär på tomten på andra sidan Storgatan. Som en kuriositet, så uteslöt båda sina dubbla s i efternamnen. Jonn O Nilson dog av ålderdom i december 1938 och han ligger begravd i den centrala griftegårdens mausoleum. Den skapades redan i anslutning till hans hustrus död 19 år tidigare. I vissa linköpingsbors ögon var Jonn O en inflyttad uppkomling och det var kanske det han ville manifestera med att kosta på sig ett monumentalt minnesmärke in i döden. Det påstås att han var rädd för att bli begravd som skendöd och instruerade om att det skulle installeras en belysningsknapp i kistan, så att han skulle kunna förmedla att han var vid liv. Han var ju trots allt elentreprenör.

Kyrkogårdens mest påkostade gravvård (2022).
Bild: Maria Dalbark, Linköpings stadsarkiv