Längs Vasavägen till Järnvägsparken

Stadsplaneringen i området byggde på dåtidens idéer med boulevarder eller promenader som anlades runt den historiska stadskärnan. Idén har sitt ursprung i europeiska storstäder som Paris och Wien och i Sverige finns tydliga exempel i Stockholm och Norrköping. Tanken var att anlägga trevliga parkstråk för stadslivet och samtidigt skapa brandgator och ordna upp stadstrafiken. Vidare ansågs ljus och luft främja folkhälsan. Det fanns en stark rörelse under det sena 1800-talet som propagerade för sunda stadsmiljöer, ungefär som vi pratar om hållbara städer idag. Samtidigt som boulevarderna anlades kunde ny teknik läggas ned i marken: rör för vatten och avlopp, elektriska kablar, gasledningar och så vidare.

Vandringen österut längs Vasavägen/Järnvägsavenyn går från det sena 1930-talets Länsmuseum ned till det tidiga 1870-talets järnvägsstation. Framför allt innehåller stråket exempel på imponerande bostadsarkitektur från decennierna runt det förra sekelskiftet. I framtiden planerar kommunen att fortsätta utvecklingen av ett kultur- och evenemangsstråk, från Konsert & Kongress och Museet, via Järnvägsparken och över till andra sidan Stångån.

Östergötlands museum

Länsmuseet, numera kallat Östergötlands museum, är förmodligen en av de Linköpingsbyggnader som genom åren rönt mest uppmärksamhet i arkitektkretsar. Byggnaden är modernistisk i sin planform och genom sina stora fönsterytor, men medan flera av de tidiga svenska funkisarkitekterna använde vita fasader som stilmarkör, som Sven Markelius i Helsingborgs Konserthus, har museet en något tyngre och mer traditionellt nordisk materialanvändning. Fasaderna är i gult tegel, foajégolvet i grå kolmårdsmarmor och det förekommer mycket trä i möbler och snickerier, som ask, björk och päronträ.

Det fräckt komponerade entrépartiet, med frisen av Ivar Johnsson och den rogivande vattenspegeln, är ofta fotograferat och har därmed kommit att representera museet estetiskt och bildmässigt. Men för att riktigt förstå byggnadens storhet måste man också se insidan – foajén, utställningsrummen och Wallenbergssalen som rymmer cirka 300 personer. Även takterrassen är spektakulär.

Arkitekterna ansåg att det var viktigt att man kunde se Domkyrkan och Biskopsgårdens grönska från entrén och takterrassen. Man skulle känna att man var i Linköpings historiska kärna och mitt i det centrala parkbältet. Museet byggnadsminnesförklarades 1980.

Adress: Raoul Wallenbergs plats 1
Arkitekter: Nils Ahrbom och Helge Zimdahl
Byggnadsår: 1939, tillbyggnader 1989 och 1993

Bostadshusen Vasavägen 12 och 14

På södra sidan av Raoul Wallenbergs plats ligger ett utmärkt exempel på Axel Brunskogs bostadsarkitektur. Det rör sig egentligen om två hus som byggdes parallellt. Linköpings befolkning växte snabbt i början av 1920-talet och projektet var en del av ett försök att minska den skriande bostadsbristen.

Lägenheterna var stora men skulle ändå vara enkla, enligt Brunskog. De stramt tjugotalsklassicistiska fasaderna tog avstamp i historien, men som ofta vid denna tid var insidan modernare och rationellare än utsidan. Till det moderna hörde bekvämligheter som tvättstuga, skafferier och rymliga förrådsutrymmen.

Adress: Vasavägen 12 och 14
Byggherre: August Netz 
Arkitekt: Axel Brunskog
Byggnadsår: 1926 respektive 1925

Östgötateatern

Nedanför bostadshusen fortsätter det öst-västliga kulturstråket genom Östgötateatern. Det var en storsatsning i det förra sekelskiftets Linköping. Ett särskilt teaterbolag, med flera av stadens ledande män, bildades för projektet.

Arkitekten Axel Anderberg kan beskrivas som en teaterexpert som bland annat har ritat flera svenska lokalteatrar samt Operan och Oscarsteatern i Stockholm. Östgötateaterns stil kan beskrivas som en blandning mellan nybarock och jugend. Byggnaden har, förutom med Anderbergs andra byggnader, även en viss formmässig släktskap med Dramaten. Idag har Östgötateatern bland annat framgång med musikaler som Röda Nejlikan och Chicago. 

Adress: Vasavägen 10
Byggherre: Teaterbolaget
Arkitekt: Axel Anderberg
Byggnadsår: 1903

Villa Teatergatan 2

Bakom teatern ligger en av Linköpings kanske vackraste gator, som är väl värd en avstickare. Teatergatan innehåller både en fin stadsmiljö och flera stiliga byggnader, bland annat Katolska kyrkan från 1990.

Villan på nummer två är dåtida stjärnarkitekten Lars Israel Wahlmans enda genomförda byggnad i Linköping. Den är en intressant blandning mellan tjugotalsklassicism och funktionalism – till exempel är dörren och fönstren mer traditionella medan planlösningen, taket och den välvda gaveln bär funktionalismens prägel. En fräck detalj är det utskjutande skärmtaket över balkongen. Wahlman är annars känd för tung tegelarkitektur som Engelbrektskyrkan i Stockholm och Tjolöholms slott.

Adress: Teatergatan 2
Byggherre: Henrik och Elisabeth Tham
Arkitekt: Lars Israel Wahlman
Byggnadsår: 1929

Klostergatan 12 och 10

Fortsätter man Vasavägen österut ser man på vänster sida den tunga och värdiga byggnaden för Östgöta Hypoteksförening. Den ritades av den begåvade norrköpingsarkitekten Werner Northun. Även den här byggnaden visar prov på kreativ stilblandning – ett stramt nationalromantiskt grundackord som kryddats med barockornament och krönts med ett svart säteritak. 

Innanför Hypotekshuset ligger en av Linköpings verkliga jugendpärlor, det eleganta bostadshuset Klostergatan 10. Fasaden är synnerligen välkomponerad och det runda hörntornet är ett typiskt stildrag. Minst lyckad är entrén som känns nedtryckt och hade behövt en tydligare omfattning. Trots att de två byggnaderna har helt olika stil så samspelar de väl.   

Adresser: Vasavägen 5/Klostergatan 12 respektive Klostergatan 10
Byggherrar: Östgöta Hypoteksförening respektive Byggmästare J Eriksson  
Arkitekt: Werner Northun respektive Janne Lundin  
Byggnadsår: 1908 respektive 1911

Segerdahlska villan

Om Teatergatan 2 kan beskrivas som en blandning mellan tjugotalsklassicism och funktionalism, så är den några år äldre Segerdahlska villan ett exempel på mer renodlat klassicistisk arkitektur. Den symmetriska fönstersättningen, fasadfärgen, taksprången och den lekfulla ornamenteringen är alla typiska stildrag.

Villan ritades åt läderfabrikören Carl Segerdahl av den skicklige, men relativt okände, arkitekten Johannes Dahl. I Östergötland ägnade sig Dahl bland annat år kyrkorestaureringar, till exempel i Nykil. Den Segerdahlska villan är ett exempel på tjugotalsklassicism på hög nationell nivå – och är antagligen en av de elegantaste villorna Linköping kan visa upp.

Adress: Klostergatan 16
Byggherre: Carl Segerdahl
Arkitekt: Johannes Dahl
Byggnadsår: 1923

Frimurarehotellet

Från villan ser man Frimurarehotellet, Frimis i folkmun, som kanske inte är stadens vackraste byggnad, men definitivt en av de mer ståtliga och originella. Byggnadens tunga och slutna tegelarkitektur var omdebatterad redan vid invigningen, bland annat ansågs karaktär och materialval vara ”väl skånska”. Så verkade arkitekten Theodor Wåhlin också i Lund. Ett annat problem har handlat om att byggnaden skymmer Domkyrkan från Järnvägsstationen, en siktlinje som noga hade räknats ut när staden och stationen hade planlagts. Trots kritik genom åren är det svårt att tänka sig denna del av Linköping utan Frimis karaktäristiska silhuett.  

Adress: S:t Larsgatan 14, idag Scandic Hotell
Byggherre: Frimurareorden
Arkitekt: Theodor Wåhlin
Byggnadsår: 1911, tillbyggnader 1968 och 1983

Miljonpalatset

En lämplig utgångspunkt för en berättelse om Järnvägsparken är Miljonpalatset. Det folkliga namnet antas syfta på den kostsamma stenarkitekturen – människor trodde att det lyxiga huset hade kostat den svindlande summan en miljon, vilket emellertid är helt orimligt.

Miljonpalatset är uppfört i tidstypisk tegelarkitektur och innehöll stora och för tiden moderna lägenheter, den största var nästan 300 kvadratmeter. Från lägenheterna kunde man se ner i Järnvägsparken. Området var en grön och lugn utkant av staden, men samtidigt central genom gångavstånd till stadskärnan och närhet till stationen och hamnen. Järnvägsparken och dess eleganta bostadshus var en perfekt samlingsplats för flanör- och salongslivet som levdes av det sena 1800-talets borgerskap.

Adress: S:t Larsgatan 12
Byggherre: Byggmästare JA Johansson
Arkitekt: Janne Lundin
Byggnadsår: 1898

Bostadshus vid Järnvägsparken

De två likartade bostadshusen i parkens sydöstra hörn har samma upphovsmän som Miljonpalatset. Byggnaderna uppfördes emellertid cirka tio år tidigare och representerar ett ljusare, mer dekorativt och historiserande arkitekturideal. Stilen kan betecknas som nyrenässans eller nybarock, förebilderna är italienska istället för tyska hansastäder. De här två husen bygger på rusticerade bottenvåningar, kolonner eller pilastrar, ornament och djupt sittande fönster istället för stram och tung materialverkan genom tegelfasader. Notera hur lekfullt husen avslutas uppåt. Tillsammans utgör de en elegant och mycket representativ fasad mot parkens nedre del, väl synliga från Järnvägsstationens entré.

Adresser: Repslagaregatan 3 samt Järnvägsgatan 8
Byggherre: Byggmästare JA Johansson
Arkitekt: Janne Lundin
Byggnadsår: 1888 respektive 1890

Funkishus Tullgränd 6

En bit ner längs Järnvägsgatan ligger den funktionalistiska pärlan Tullgränd 6. Bostadshuset är typiskt för sin tid genom sina enkla slätputsade fasader som saknar ornament och har ett tydligt vertikalt uttryck. Titta särskilt på entrépartiet med glasdörrar och stenomfattning samt hur elegant balkongerna håller ihop det indragna mittpartiet med de framskjutna sidopartierna. Huset ritades av Lars Murgård som arbetade tjugotalet år hos Axel Brunskog. När huset byggdes var området fortfarande en grön och lugn del av staden, ett lugn som definitivt har brutits av trafiken på Hamn- och Järnvägsgatorna.

Adress: Tullgränd 6
Byggherre: Bostadsrättsförening
Arkitekt: Lars Murgård
Byggnadsår: 1933

Järnvägsstationen

Att stambanan drogs förbi Linköping var själva anledningen till att byggnadsverksamheten tog fart i den här delen av staden. I Sverige drogs de nya spåren vanligen så att de tangerade den befintliga stadsbebyggelsen, vilket gav genomgående spår och ändå gångavstånd till stadskärnan. Järnvägen ansågs vara modern och adresserna nära stationerna var attraktiva för borgerskapet.  

Järnvägsstationen öppnades 1872 och arkitekt var Adolf Edelsvärd, som var SJ:s chefsarkitekt under fyra decennier. Han ritade nästan 300 stationshus, varav 87 unika objekt och ytterligare 210 enligt olika slags modell- eller typhusritningar. Arkitekturstilarna varierades på typhusen för att skapa omväxling längs banan.

Stationen ligger enligt tidens ideal monumentalt i änden av Vasavägen/Järnvägsavenyn. Snart anlades också en påkostad stadspark som kantades av hotell, caféer och några av stadens mest attraktiva bostadshus. Samma mönster finns i olika varianter i till exempel Stockholm, Helsingborg, Uppsala och Örebro. Linköpings stationshus är i nyrenässans med tydlig symmetri, markerade fönster och ett artikulerat entréparti. Senare tiders tillägg är tyvärr inte lika begåvade som originalbyggnaden. 

Byggherre: Statens Järnvägar
Arkitekt: Adolf Edelsvärd 
Byggnadsår: 1872