Historiska Tinnerö
Naturreservatets namn ”Tinnerö eklandskap kultur och natur” syftar på att området hyser både stora kulturmiljövärden och ett rikt växt och djurliv. Tinnerö ängar är ett fornlämningsrikt forntida odlingslandskap. De tydligaste lämningarna, stensträngarna, är främst från romersk järnålder (år 0 – 400 efter Kristus). Få om något område på svenska fastlandet har ett så välbevarat järnålderslandskap. Den traditionella skötseln med bete med kor och får gör landskapet lättillgängligt och fornlämningarna väl synliga för besökare.
Frökärrskullen i Tinnerö ängar har många tydliga fornlämningar.
Djurgården
Djurgården har fått sitt namn från den jaktpark med dovhjort och rådjur som hertig Johan, son till Johan III, lät uppföra 1606. Djurgården utvidgades 1616 och var i drift till början av 1700-talet. Hjortarna skickades vid avvecklandet levande med släde till Stockholm där den mycket jaktintresserade Karl XI låtit uppföra den nya stora Kungliga Djurgården.
Halshöga
På häradskartan från 1878 framgår att större delen av Halshögas ägor vid denna tid var åkermark. Från gårdsbebyggelsen och norrut fanns fortfarande ett stråk med lövskogsbeväxta höjder som benämns Bergsängen och som utgjorde gårdens största kvarvarande slåtteräng. Ängen som idag betas, utgör reservatets största forntida gravfält och är en av reservatets vackraste betesmarker.
Rosenkälla
Rosenkälla gård omnämns 1319 då domprosten Björn testamenterade sin gård Rosinskiaeldo till Linköpings Domkyrka. På 1590-talet sägs gården ha ägts av Olaus Petri och hans son Israel Olai, båda domprostar i Linköping. Gården hette då Torp eller Torpestad.
1644 donerades gården under sitt nuvarande namn av Drottning Kristina till Israel Olais son Israel Israelsson. År 1671 fick Rosenkälla säterifrihet, denna reducerades strax därefter, men återköptes av familjen Lagerfeldt. Rosenkälla var i familjens ägo fram till 1782. Efter några ägobyten i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, kom Rosenkälla 1815 i greve Fredric Sinclairs ägo. Gården var sedan i familjen Sinclairs ägo fram till 1922. 1924 köptes Rosenkälla av Sya Egnahemsförening. Föreningen styckade upp egendomen i fjorton gårdar. Under krigsåren användes delar av huvudbyggnaden som förråd. Gården drevs sedan fram till 1961, då den såldes till Linköpings stad, som 1963 sålde gården till försvarsmakten. Gårdens samtliga byggnader revs av försvarsmakten.
Smedstad
Smedstad gård omnämns redan på 1200-talet som Smidhastadh och namnet tyder på att Smedstad anlagts under yngre järnålder. Vid 1500-talets början ägde biskop Brask mark i Smedstad och Åsmestad. Av det skriftliga källmaterialet framgår vidare att Gustav Vasa gav Anders Hansson (vars svärmor var syster till biskop Brask) jord i bland annat Smedstad år 1528. Denne Anders råkade i kungens onåd, begick självmord och egendomen drogs in till kronan.
På 1680-talet blev Smedstad säteri, men övergick sedan åter till kronan. Från cirka 1780 ägdes Smedstad av överstelöjtnanten Mathias Strålenhjelm och efter hans död stod dottern, änkefriherrinnan Charlotte von Friesendorff som ägare till Smedstad. Mellan åren 1897 och fram till statens övertagande av Smedstads ägor 1907 ägdes gården av familjen Kindstrand.
Tinnerö
Tinnerö gård och Tinnerö ängar ligger centralt i reservatet och är det bäst bevarade järnålderslandskapet i hela reservatet. I betesmarkerna finns stora stenssträngssystem, fägator, flera husplatåer och mängder av fossil åkermark. Två platser är särskilt tilltalande att besöka, dels det stora gravfältet nordost om Tinnerö gård och dels Frökärrsbacken med stora stensträngssystem, tydliga vackra gravar omslutet av gammelekar och hasselmiljöer.
I Linköpings stads historia skrivs det om Sven i Tinnerö som en av de äldsta fjärdingsmännen i staden, tillika ingående i stadens råd i början av 1300-talet. År 1686 omnämns Tinnerö ängar som äng under Linköpings kungsgård. Området lades som äng troligtvis redan i slutet av 1500-talet. 1703 kom Tinnerö att tillhöra Sturefors gods. Efter att i 200 år drivits som utgård till Sturefors blev Tinnerö på 1920-talet arrendegård och 1962 övergick ägorna i statens ägo - och därmed fick försvarsmakten tillträde till marken.